Kobra eller CSI New York - fan, det gick inte att bestämma sig. Istället gick jag ut på balkongen. Jag hade en förvirrad tanke på att äntligen lägga ut den där ihoprullade plasttrasmattan på balkonggolvet. Men det var rätt mörkt därute. Dessutom stod fortfarande de två glömda soppåsarna där och hindrade. För att snabbt kunna förtränga dem vände jag mig om för att gå in i köket. Då såg jag något i ögonvrån - ett ljussken.
Jag vände mig tillbaks mot balkongräcket, tog ett steg framåt, och lutade mig över det. Konstigt nog rörde jag mig i slow motion. Det såg jag på soppåsen som jag välte - den tycktes aldrig tippa över. Därborta, en bit till höger över skogåshallen, såg jag ett ljus. Det var som en boll av ljus. Den växte.
Även min tanke gick i ultrarapid. I normala fall skulle jag säkert ha undrat vad som pågick, men nu befann jag mig i ett enda nu. Bollen växte, och allt var ljust. En tanke letade sig upp mot ytan: "Det där är en bomb. En atombomb". Sedan sjönk tanken tillbaks igen, och jag kunde koncentrera mig på ljuset. Det var som om solen hade landat på jorden.
Ljuset exploderade i ett enda vitt, allomfattande ljus, och drog sig tillbaka. Det var som om bollen hade imploderat. Allt detta utspelade sig under loppet av en halv sekund, men för mig gick tiden långsamt. Jag kisade för att se var ljuset hade tagit vägen. Men det var svårt, det gick liksom inte. Långsamt lyckades jag föra mitt pekfinger upp mot ena ögat. Jag petade, och fick då förklaringen till att det inte gick att kisa. Jag hade inga ögonlock.
Då ramlade tjugofemöringen ned. Signalerna från mitt snabbt bortdunsande skinn nådde till hjärnan, och jag insåg att jag skulle skrika av smärta. Jag öppnade munnen - som snabbt fylldes av luft. "Fan, det stormade ju!" Min hud var borta, blodet kokade och fettet i min kropp puttrade trivsamt inuti. Så min kropp var ingen match mot vinden, som nu tryckte på som en ångvält mot min balkong och mig. Allt blåste av skelettet på nolltid.
Hjärnan, som i viss mån skyddades av huvudskålen, funkade ännu en sekund. Jag han tänka: "Nu blir jag av med de där jäkla soppåsarna till slut". Tyvärr var det inte bara de som gick åt, utan även hela jag själv, min balkong och resten av världen inom en mils radie bakom mig.
Detta var för mycket för mig, så jag gick tillbaks in. Tänkte att datorn kanske var ledig. Det var den inte, så jag jag gjorde ett par mackor. Fick ta smör på dem, för marmeladen var helt jävla slut. Jag satte mig i soffan och glufsade i mig dem. "Smaska inte!", sade yngste sonen, och jag försökte hörsamma. Sen blev datorn ledig.
---
Andra bloggar om: bomber, balkonger
Den här bloggen är avslutad. I över 10 år höll den, men det blev rätt sporadiskt mot slutet. Jag bloggade länge, och man ändras som person med tiden, så eventuella åsikter jag har gett uttryck för kan vara inaktuella. Det KAN vara så att jag tycker tvärtom numera. Men jag låter det ligga. Det är lite kul med ett halvprivat tidsdokument.
11 kommentarer:
Jo... jag hade tänkt fråga, det har liksom inte blivit av förrän nu, men... mår du riktigt bra? ;)
salt: Ingen fara. Fick lite skrivklåda bara.
Oj. Läskigt!
På min balkong är det enda som kan hända att man kan blåsa ner.
p.s betablogger gör en bara arg, var glad att du inte får byta.
Det är fantastiskt hur långt man kan gå för att slippa ta ut soporna.
lisa: Men din blogg ser ju helt okej ut.
anna: Jag gör vad som helst för att slippa.
fick ordning på det mesta till slut, men det är så... inte som förr. och inloggningar hit och dit och... nä.
lisa: Det kommer säkert.
Var det möjligen det här du upplevde? (10 kiloton är en skaplig laddning det också)
pf: Häftigt!!
Äsch, jag försökte göra en trackback hit men det gick inte.
Iallafall
Anna: En fin liten julesaga. :-)
Skicka en kommentar