Man har ju hört historier om att folk som ligger på operationsbordet "dör" och lämnar kroppen. Sedan står de (eller svävar) intill sin kropp, och betraktar läkarnas upplivningsförsök.
Nåt liknande har hänt mig på sista tiden. Ibland när jag har gjort något riktigt alldagligt, som att diska eller nåt, så har jag fått för mig att denna alldagliga handling utförs av någon annan.
Jag lovar att det är en riktigt skum känsla - att vara sig själv, samtidigt som man är någon som man kan betrakta. Inte se utifrån, men liksom veta att det är någon annan.
Lite svårt att förklara. Känslan är i vilket fall som helst lätt att skaka av sig. Men man börjar ju undra: har det brunnit totalt till slut?
---
Andra bloggar om: känslor
Den här bloggen är avslutad. I över 10 år höll den, men det blev rätt sporadiskt mot slutet. Jag bloggade länge, och man ändras som person med tiden, så eventuella åsikter jag har gett uttryck för kan vara inaktuella. Det KAN vara så att jag tycker tvärtom numera. Men jag låter det ligga. Det är lite kul med ett halvprivat tidsdokument.
8 kommentarer:
men... känslan måste va rätt skön när det är något tråkigt alldagligt som att diska... att man har en känsla att någon annan utför det, men, å andra sidan kan det vara lite svårt att stolt slå sig på bröstet och säga *vad duktig jag har varit*
"har det brunnit totalt till slut?"
Öhh, jag är nog benägen att hålla med, tror jag. Det känns säkrast så :)
Jag får den där känslan när jag vaknar upp mitt i en dröm, kanske har du börjat dagdrömma på "gamla" dar?
Det måste vara en svår förkylning du drabbats av, så nära döden... ;)
ipren: Ja, hehe, nu fick jag ju säga: Vad duktig HAN är.
håkan: Nä, det är nog brunnit-teorin som är den rätta.
salt: Usch - en försmak av döden. :-(
Är det inte kroppen som går på autopilot? Det trodde jag. Man vilar samtidigt som kroppen vet vad den ska göra. Inte så väldigt långt ifrån 'flow'.
desireé: Flow? Jo kanske.
Skicka en kommentar