Jag gled ut och in mellan zonerna. Fram och tillbaks. Rummet var redan ljust, för klockan var nästan tolv på dagen, och jag har ingen persienn i det lilla fönstret. Det var fyra zoner.
Den första var verkligheten - den där jag låg i min säng och kisade mot ljuset och visste att jag borde gå upp.
Den andra var en plats där jag och några till hade lagt massor med kinapuffar i en plåthink full med skit.
Den tredje zonens verklighet var Mulholland drives verklighet - en film jag inte har sett, och inte vet vad den handlar om. Ändå var det där jag var.
Zon fyra var en barndomsvärld. En solig verklighet med smala, sårskorpiga ben, nedstoppade i för stora gummistövlar.
Vid ett tillfälle ringde en av sönernas väckarklocka. Jag hörde den men inte han. Jag fick gå upp och väcka honom så att han skulle komma iväg till skolan. Sedan lade jag mig igen. Jag trodde inte jag skulle kunna somna, men jag var strax tillbaks i någon av zonerna igen.
När jag slutligen vaknade och gick ut i köket för att göra saft och mackor, tänkte jag att jag hade haft ovanligt klara drömmar. Jag kom ihåg dem glasklart. Men naturligtvis blev de suddiga efter ett tag, och nu när jag satte mig att beskriva dem, var de avlägsna som väldigt gamla minnen.
---
Andra bloggar om: drömmar
Den här bloggen är avslutad. I över 10 år höll den, men det blev rätt sporadiskt mot slutet. Jag bloggade länge, och man ändras som person med tiden, så eventuella åsikter jag har gett uttryck för kan vara inaktuella. Det KAN vara så att jag tycker tvärtom numera. Men jag låter det ligga. Det är lite kul med ett halvprivat tidsdokument.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar