Vi är ungefär halvvägs

Första steget var hemdatorn. Datorer hade funnits länge innan de hamnade på var mans skrivbord, men i och med deras intåg i hemmen fick vanliga människor för första gången samverka med något som inte var mänskligt, men som ibland kunde te sig så, speciellt om man tog sig ett snack med Eliza.



Andra steget var "robotarna". Här illustrerade av "Asimo". I mina ögon är de leksaker, men i själva verket fordras det tydligen en enorm ansträngning och stora vetenskapliga kliv för att få honom (och hans små kollegor) att till exempel sparka på en boll och gå i trappor.



Tredje steget då. I Aftonbladet står det att läsa om Claudia Mitchell, som har fått en "robotarm" som hon styr med sin hjärna, via armnerver som har kapast vid axeln, och kopplats ihop med armen.



Fjärde steget blir en slags cybernetisk* figur som "Robocop". Egentligen är han bara en fortsättning på Claudia Mitchell, och ingen "äkta" robot.



Femte steget är det sista (tror jag). Det behövs antagligen inga fler steg efter det. Det femte steget är "Terminator", och han är en "äkta" robot.



"Terminatorn" är helt och hållet maskin. Han har i och för sig hud och hår och sånt, men mest för att se trevlig ut och smälta in, inte för att han måste. När vi kan gå hem från affären med händerna i fickorna, medan han bär på konsumkassen åt oss, då är vi framme.
---
Andra bloggar om: robotar
---
*En aspekt av cybernetiken - interaktion mellan människa och maskin (wikipedia)