Som en fälld, vit buffel låg strandkanten där. Men uppskjutande isflak över kanten, och med cigarrvasspilar skjutna i ryggen. Grådaskigt vit med smuts i pälsen.
Jag följde kanten i ett vågmönster; vattenpöl upp, ingen vattenpöl ner. Isen var halvt vit, halvt grå. Luften var halvt vit, halv grå. Grått - vitt - vått. Kaknästornet förlorade sin topp i ett töcken.
Det som gömdes i snö kom upp i tö invid vattenranden. Kapsyler av plast, snusdosor av plast. När pestens tid har lagt sig, tänkte jag, är allt som återstår av oss plast. Men gå förbi då - TANT! tänkte jag också.
En tant med hund följde mig där jag gick. Hon var långsam, men hunden snabb. Hunden var snabb som jag, när jag gick långsamt. Jag ville vara ensam, men tanten lät hunden föra, så vi gick nästan parallellt.
Så länge jag var ensam, och så länge det var jag och naturen, svävade mina tankar rätt fritt. Men så fort tanten närmade sig, och så fort jag närmade mig djurgårdsbron och allt det där, snöptes de.
Jag försöker skriva det här innan de är helt instängda, snöpta och döda. Jag måste skriva snabbt.
---
Andra bloggar om: promenad
Den här bloggen är avslutad. I över 10 år höll den, men det blev rätt sporadiskt mot slutet. Jag bloggade länge, och man ändras som person med tiden, så eventuella åsikter jag har gett uttryck för kan vara inaktuella. Det KAN vara så att jag tycker tvärtom numera. Men jag låter det ligga. Det är lite kul med ett halvprivat tidsdokument.
6 kommentarer:
Jag läste nyss ett inlägg om att bloggare måste ha tjock hud för att tåla de dumma kommenterar som dyker upp ibland. Men jag läste fel och tyckte det stod att bloggare måste ha tjock hund. Några minuter senare dyker det här inlägget upp. Märkligt?
håkan: Haha! Snudd på en bäst-fel-seing det där.
Undrar vad Ribbing hade haft för svar på den situationen? Nåt sarkastiskt?
Sånt händer väldigt ofta, i alla möjliga sammanhang. Men jag tycker det är trevligare att bli arg eller irriterad. Så går det över sen.
desiree: Jag antar att chansen finns att möta just Ribbing längs djurgårdspromenaden. Jag får fråga henne om jag möter henne. :-)
Magdalena Ribbing hade kanske erbjudit damen en hel hundring för att slippa sällskapet.
För övrigt var det här en helt underbar text, även bortsett från äventyret med damen med hunden. En sån där text som biter sig fast i de bakre irrgångarna av hjärnan.
håkan. Man kan ju nästan säga att jag följde dig och Anna i fotspåren.
Skicka en kommentar