Jag har märkt att när jag är sjuk - som jag är just nu med feber och allt det där - så får saker en större betydelse än vad de egentligen har. Till exempel, i den mån jag minns det jag ser på tv, så minns jag det extra starkt om jag har legat febrigt ihopkurad och glott. Samma med musik jag lyssnar på.
Och ibland blir saker förvridna. Jag är helt enkelt inte med i skallen. För en stund sedan såg jag rörelser i ögonvrån. Genom den halvdragna persiennen såg jag barn leka vilt i backen utanför. Åkte väl pulka, tänkte jag. Men vad tyst de höll på, och vad snabbt de rörde sig. Sen gick jag och tittade och såg kråkor.
(Jag skakade och huttrade när jag skrev det här. Och nu precis ändrade jag alla man i texten, till jag)
---
Läs även andra bloggares åsikter om feber, barn, kråkor
Den här bloggen är avslutad. I över 10 år höll den, men det blev rätt sporadiskt mot slutet. Jag bloggade länge, och man ändras som person med tiden, så eventuella åsikter jag har gett uttryck för kan vara inaktuella. Det KAN vara så att jag tycker tvärtom numera. Men jag låter det ligga. Det är lite kul med ett halvprivat tidsdokument.
5 kommentarer:
Stackars dig! Krya på dig snabbt hörru! En virtuell chickensoup skickas härmed till dig...
...och en virtuell kvarting att skölja ner vitlöken med.
maria: Tack. Den var godare än den icke-virtuella två dagar gamla pastan som jag hade till buds.
pf: Tack. Jag hade funderingar på att gå till bolaget förut, men jag somnade ifrån.
Det är precis så där jag också är när jag är sjuk - alla visuella och ljudmässiga upplevelser känns så konstiga. Krya på dig iaf!
Nihon: Tack, det känns som om jag är lite på gång.
Skicka en kommentar