Jag har helt enkelt svårt att leva mig in i bilden. Jag har aldrig befunnit mig i en krigssituation, eller ens fått en pistol riktad mot mig. Naturligtvis tycker jag synd om den skjutne, men bilden skapar inga riktiga känslor i mig.
Man tycker ju att om man har en någorlunda utvecklad fantasi så borde ju bilden skapa en olustkänsla. Men det gör den inte. Det är som att se på en tavla, en ikon. Däremot bilden här nedan. Den skapar känslor i mig. Den skapar faktiskt kroppsliga reaktioner, till och med. Jag ryser och känner svindel. Det kryper i mig när jag ser den.
Så kan det alltså vara, och jag tänker inte skämmas för att jag funkar som jag gör. Det kanske är så att man måste kunna sätta in sig själv i sammanhanget - i bilden. Det kunde jag inte alls göra i den övre bilden. Men i den nedre kunde jag lätt placera mig.
---
Läs även andra bloggares åsikter om bilder, känslor
16 kommentarer:
den där bilden slet sönder min barndom när jag var ett litet embryo - var den inte en film till och med - och påverkade mej för alltid: kriga aldrig använd aldrig vapen
embryo: Traumat den skapade kanske gjorde att du förblev ett embryo. Den kanske funkade som ett krumelurpiller.
bildernas styrka tar verkligen ut varandra: jag har fruktansvärd svindel
men känner ingenting annat än frihet när jag ser mannen vid världens ände
embryo: Båda männen befinner sig ju faktiskt vid världens ände, fast på olika vis.
Håller helt med Johnny, den översta bilden berör mig inte alls - situationen är så overklig så jag kan omöjligt känna något.
MrArboc: Det är som att se en bild på Marilyn Monroe, eller nåt.
Skottet avfyrades den 1 februari 1968, under brinnande Thet-offensiv, framför NBC-s filmkamera och även Eddie Adams stillbildskamera. Bilderna kan väl sägas vara världshistoria. Jag har sett dem så ofta och även parodierade, så att jag har blivit avtrubbad. Han som sköt hette Nguyễn Ngọc Loan och var vid tillfället Saigonregimens högste polischef.
Efter kriget drev han en pizzeria i Virginia, men fick slå igen när det uppdagades vem han var. Han dog i cancer 1998.
pf: Jag var själv sugen på att göra en parodi på'n, men det kändes lite olustigt.
Bilden dyker upp i Fark-s Photshopstrådar stup i kvarten. Ingen verkar tycka att det är olämpligt att larva sig med den.
pf: Det har ju runnit en del vatten under broarna sedan den togs, förvisso, men det känns ändå lite grand fel. Personligen alltså - jag hindrar ingen annan.
Jag tycker fortfarande att fotot från Vietnam är obehagligt. Det beror på att man är så gammal (harskel)att man minns bilden när den var aktuell... Man minns protesterna mot kriget...demonstrationerna...
Jag tror möjligen, Johnny, att du var för "liten" när Vietnamkriget pågick...
Den andra bilden ger mig svindel... Mkt bra foto! Men JAG skulle inte vilja sitta där...Huh...
M V H Molly Ginger.
Molly: Jag har sett värre bilder - från Irak.
Inga problem med att sätta mig in i och känna för den första bilden. Men, i och med min förskräckliga höjdskräck, så är den andra bilden mera direkt fysisk obehgalig. Skrollar fortfort.
Atahari: den första kan man åtminstone förstå rent intellektuellt, även om denna elakhet är svår att greppa.
Värt att nämna är att man som blir har vapnet riktat mot sig i övre bilden inte var helt oskyldig. Han var en stridande viet-cong soldat som blivit tillfångatagen och eftersom han inte hade uniform så behöver han inte behandlas efter några krigslagar...
Men så klart kan man tycka att det inte precis optimalt att avrätta någon utan rättegång med mera.
Känns dock rätt dumt och irriterande att den allmäna uppfattningen är att Nguyễn Văn Lém var civil..
Emil: Men mer känd är nog han som sköt ändå.
Skicka en kommentar