Jag är så gammal att jag minns när rymdfärjan kom. Det kändes som att framtiden var här. Sextio och sjuttiotalens raketer kändes gammalmodiga, andra världskrigiga, liksom. Rymdfärjan var förvisso inte speciellt snygg, utan snarare klumpig, men de där jäkla keramiska plattorna på undersidan skulle snart ersättas med nåt helgjutet av titan, eller nåt. Så tänkte jag; den skulle nog vässas till med tiden.
Nu har jag hört att den kommer att avvecklas. Den är för dyr. Raketerna ska komma tillbaks. Detta är säkert hur smart som helst ekonomiskt sett, men hur kul är det? Det är trist och känns som en tillbakagång.
Det är ett par grejer jag har undrat över rymdfärjan. Varför kunde man aldrig komma ifrån den där halvdassiga undersidan, den som skulle skydda mot återinträdets upphettning? Varför blev det inget helgjutet? Och en annan sak: varför kunde man inte bara fortsätta mot månen och landa där? Jag menar - rymden som rymden. Nu har man ju bara snurrat runt i närheten.
---
Läs även andra bloggares åsikter om nasa, rymden, månen, rymdfärjan, raketer, framtiden
14 kommentarer:
Rymden är stor och väldigt tom, och det är allra minst hundra gånger svårare att åka till månen än att lägga sig i omloppsbana runt Jorden (ja, jag skriver det med stor bokstav). Det är egentligen totalt osannolikt att vi kom dit alls (och jag tror faktiskt att vi gjorde det), och det med datorkraft som en miniräknare och elektrnik som inte skulle platsa i en hemstereo idag.
En sak till; jag tror att hela människans rymdäventyr har lett till osannolikt få dödsfall med tanke på riskerna. Det är inte bara på grund av alla säkerhetsåtgärder och sånt, utan en enorm portion tur, tror jag.
Det finns inga metaller som kan stå emot den 1500gradiga friktionen vid inträdet lika pålitligt så som keramiska plattor kan. Titan skulle smälta. Och anledningen till att man har många små plattor istället för en beror ju att man då lätt kan byta ut en liten istället för allt vid skada. För skador sker ju.
Anledningen till att man inte åker till månen med rymdfärjan beror ju på att månfärderna ställdes in av politiska skäl. Tekniskt hade det nog varit möjligt, om än olämpligt för jag betvivlar starkt att landning i en stenöken skulle funka fint. Fan vet vad den svaga gravitationen skulle kunna tänkas ställa till med också. En liten studs och färjan far ut i rymden igen...
Titan smälter vid 1600 grader. Men jag misstänker att det skulle kunna bli problematiskt svagt redan vid 1500. För kass säkerhetsmarginal med råge helt enkelt. Ceramiska plattor klarar strax över 3000 celcius, dvs funkar bättre. Ett annat problem med metaller är att de inte fixar stora temperaturväxlingar bra. Och från rymdens kyla till atmosfärsinträdet är det en rejäl skillnad. Skulle man då ha helgjtet är ju risken att allt spricker rätt stor. Bättre med små plattor där en sprucken platta fortfarande gör att det kan funka.
Ta inte mina siffror på allvar. De kan vara helt fel ser jag när jag läser på en annan sida. Men principen till varför man kör keramisk är den jag skrev. Sen isolerar keramiska plattor också, det gör som bekant metall inte, det leder. Man vill ju inte koka besättningen.
john o nihon: Tack för kommentarerna.
Jag är så gammal att jag minns när Armstrong landade med Apollo 11
Jag med, rigg. Jag satt på fiket under vår lägenhet i Graz i Österrike, eftersom vi inte hade egen tv. Jag var inte mer än 3,5 år gammal, men det glömmer jag aldrig.
Jag var fem, men minns inte. Däremot minns jag "Rumble in the Jungle", fast då var jag tio.
Det flyger ju omkring mycket mera satelliter och rymdskrot idag än 1981, och färjan är väl sårbarare för det eftersom den planar in i en mindre brant bana än Apolloskeppen gjorde. Men frantidens rymdskepp kommer nog att vara överlag atomdrivna, snarare än att skicka iväg dem till Mars med flytande bränsle.
magnus: Det vore coolt om de var atomdrivna. :-)
Det är som nihonshu säger att keramer är mycket mer värmebeständiga än de flesta metaller. Dessutom är de lättare och expanderar mycket mindre under uppvärmning.
Själv kommer jag ihåg den första uppskjutningen och hur jag och min pappa ringde ett nummer som NASA hade där man kunde lyssna på kommunikationen mellan marken och rymdfärjan (säkert med viss fördröjning).
johan: Ändå känns det lite dassigt med badrumsklinkers på ett rymdskepp.
Jag gillar historien om fransmannen (vid mitten av 1800-talet) som ville kommunicera med "marsmänniskor" genom att ställa upp jättestora brännglas i Sahara som skulle dra samman solljuset till riktade strålar (laser? fast det var långt innan dem tekniken fanns) och sedan vända de hårdladdade strålarna mot Mars för att skriva ord i sanden där (strålarena måste alltså bevara sin hetta hela vägen till den röda planeten, det gör nog inte ens dagens laserkanoner)
"I have often wondered what words he intended to write" skrev Patrick Moore, känd engelsk astronom, och det är verkligen ett kommunikationsproblem där. ;)
Skicka en kommentar