Känslan av fot mot sten

Nu har det gått riktigt lång tid sedan man kunde gå barfota på en stenig sandstrand. Och det är säkert allra minst fyra-fem månader kvar tills man kan göra det igen. Det är inte skönt för fötterna att gå på stenar, men det är somrigt.

En av Berwaldhallens innerväggar består av berg. Golvet är en blå heltäckningsmatta. Gränsen mellan dem båda består av knytnävsstora avrundade stenar. De ligger där i en halvmetersbred gata längs med väggen, kanske för att det ska vara snyggt, kanske för att ta hand om fukt.

När jag har rast brukar jag sitta invid berget. Jag läser kvällstidningarna och dricker kaffe. Rasten är på en halvtimme, och det brukar vara lagom för läsa ut dem och dricka ur. Men idag var jag snabbare. För att få tiden att gå knatade jag fram och tillbaks i strumplästen på mattan, lite planlöst sådär.

Då fick jag för mig att jag skulle gå på stenarna, testa hur det kändes. Naturligtvis kändes det aj och oj och obehagligt. Fötter och sten av en viss storlek går inte ihop. Men känslan av fotsmärta blandades strax upp med en känsla av ett minne; många minnen. Minnen av otaliga fot mot sten-vandringar.

Jag var tillbaks i sommaren. Någon sommar, vilken som helst. På samma sätt som ens fingrar ofta kommer ihåg en portkod fast hjärnan har glömt den, mindes fötterna dessa stenar. Helt spontant satte känslan igång en kedja av associationer, och efter ett tag kände jag nästan solen mot ansiktet och doften av sjö.


---
Läs även andra bloggares åsikter om känslor, fötter, stenar, minnen, sommar, berwaldhallen
---
Härinne finns förresten bilder från bygget av Berwaldhallen.