Jag bodde där några år, på Artillerigatan. Från mitt sista tonår, har jag för mig, fram tills jag var nåt i stil med 24 var Östermalmstorg min station. Antagligen viktiga år. På den perrongen har jag upplevt mycket. Eller inget alls, kanske; vad upplever man egentligen på en perrong?
Det mesta måste ha pågått inuti mitt huvud. Plågade tankar. Dystra och deppiga. Fylletankar. Tomhet och lyckorus. Allt detta inuti mig - medan jag har stått där och tittat på Siri Derkerts konst.
Vi hyrde en videokamera, jag och några kompisar. Runtomkring i 80:tals-krokarna och på stationen spelade vi in filmen "Slummens volontärer". En konstig film på typ 25 minuter. Det var ett tag sedan jag såg den, men jag har för mig att den ändå på nåt sätt påminner om mina nutida filmer - fast storhetsvansinnigt lång då.
Ja där på grynig VHS spatserar Johnny omkring. I brun skinnjacka och polotröja under skjortan går han där - i ett sedan länge glömt och smält snöglop. Filmen existerar fortfarande, men hur länge till? Tänk om man kunde digitalisera den ... eller nä, det är nog för dyrt.
---
Läs även andra bloggares åsikter om tunnelbana, östermalms torg, renovering, siri derkert, 80-talet, film, vhs
5 kommentarer:
Ditt minne verkar det inte vara något större fel på. Vilken tur att du inte hann dränka dig!
Pumita: Eller hur, visst låter jag alltid så dyster. Jag är inte det.
Det jag tycker är lustigt är att Östermalmstorg- det kanske "poshaste" stället i Stockholm- har den kanske absolut fulaste T-baneväggen i hela stan. Jag tycker den är helt otroligt anskrämlig...
oz: Just den detaljen lär nog förbli oförändrad.
Tyvärr, ja... men biljetthallen kan de rusta upp, minsann!
Skicka en kommentar