Feltolkat

Jag stoppade mig själv mitt i steget och tog tag i min axel och ryckte mig tillbaks och sa:

"Hey! Don't go there.".
"Va? Åååh. Nä, det ska'ja inte. Tack."

Jag var SÅ nära att blogga om hur jag mådde: Hur - jag - mådde. För det är ju bara så jävla dumt, och jag har fallit i den fällan så många gånger.

Jamen hur mår man då? Tja, man mår väl som man förtjänar. Eller åtminstone mår man efter omständigheterna ... I mitt fall är omständigheterna:
#Trötthet efter självförvållat uppesittande och övertid.
#Ont i nacken pga felaktig sitta-framför-skärmen-ställning.
#Seg efter att ha suttit i ett tättslutande rum sen i morse utan att ha orkat vädra.
#Seg efter att ha hållit hjärnan i viloläge lika länge.

Tro fan att man "mår". Men i eftermiddagsljuset är det lätt att missta sitt mående som deppighet fast det inte är det. Och det är dit jag har gått så jävla många gånger i bloggen - bloggat om hur deppig jag är - fast jag inte har varit det. Så tack för att du hejdade mig.

"Ingen orsak.".
---
Läs även andra bloggares åsikter om känslor, seghet, mående, feltolkningar