Anledningen till att jag antingen klipper (med hårtrimmer) mig själv, eller låter någon jag litar på klippa mig, är att ett frisörbesök skulle vara totalt bortkastade pengar.En toppig huvudform med tunna hårstrån, glest spridda över sig. Ett bakhuvud som i fantasins värld är glest behårat, men i verkligheten är en kal fläck. Ganska tjockt hår på sidorna. Ja, vad tusan skulle en frisör kunna göra åt det, som jag inte lika gärna kunde göra själv?
Att ändå frisera sig är ett stort steg, det tar minst ett par veckor innan man vänjer sig. Men det värsta av allt är ändå folks reaktioner. Det spelar ingen roll om de säger att det ser bra ut eller om de bara säger: "Haru klippt dig?" - det är ändå jobbigt att folk ska hålla på att tycka.
---
Läs även andra bloggares åsikter om klippning, frisering, frisör, huvud, hår, trimmer
3 kommentarer:
nu är jag (med all säkerhet) något udda, men jag kan inte alls förstå vad en frisör kan göra som man själv inte kan våga sig på? visst, allt kanske inte blir finfina galahåret, men jag leker hellre loss själv med trimmer, sax och hårfärg än betalar 1200:- för 45 minuter med sax och färg.
1200, det bli ju nästan 20 pocketböcker eller 20 luncher på stan!
Skulle just be dig göra ett inlägg om bildredigeringsprogram på nätet, eftersom du verkar ha koll på sånt. Men så ser jag ju i högersplalten en massa jävla sidor.
Lysande!
schmut: Eller hur. Dessutom, om alla tänkte som du så skulle världen se trevligare ut.
optimus: Picnic är det nya svarta.
Skicka en kommentar