Jag böjde mig fram och vred om nyckeln. Nu var luckan ordentligt låst och jag ställde dit skylten som har texten: "Receptionisten kommer strax". Sedan vred jag stolen ett halvt varv åt vänster så att jag kunde komma åt översta lådan. Till en början fick jag inte upp den eftersom min väska var olägligt placerad i lådan under och stack upp för långt, men med lite vickande lyckades jag.
Det är i den översta lådan jag har min myntsamling - bara innehållande femtioöringar. Om ett par dagar, det tänkte jag när jag såg mynthögen, skulle jag inte ha någon myntsamling längre. Jag har nämligen nallat ur den en längre tid. Femtioöringarna har använts till att köpa Snickers för. Så även denna gång.
Jag nasfsade åt mig ett lagom antal - åtminstone tjugo. Skulle jag få med mig färre bleve jag tvungen att återvända med oförrättat ärende. En Snickers på mitt jobb kostar nämligen tio kronor. Jag stoppade mynten i fickan och stängde lådan. Sedan reste jag mig upp, öppnade skjutdörren bakom mig och stegade iväg mot rummets ytterdörr.
Korridoren fram till trappan är ungefär tjugofem meter lång, och den klarade jag av på några sekunder. Efter den passerar man en dator på vänster sida (för det mesta obemannad) och är nu framme vid kontorsdelen. Jag brukar säga hej till eventuella människor där, men den här gången såg jag inga. Jag gick vidare genom matsalen.
Efter matsalen står ett biljardbord, och bredvid det två maskiner innehållande godis, läsk och mackor. Snickersen brukar finnas i den vänstra, men inte den här gången tyvärr, inte i någon av maskinerna. Lätt besviken blev jag tvungen att ta Raider istället. Jag matade in mina tjugo mynt (jag hade tagit rätt antal, sånär som på två) och paketet ramlade ner i uttagsfacket.
På vägen tillbaks till receptionen åt jag den ena (Radier innehåller ju två godisbitar), och inom en minut efter att jag hade tagit plats i min stol hade jag ätit upp den andra. Nu blev jag plötsligt kaffesugen, och jag förbannade mig själv för att inte ha tagit kaffe när jag ändå var därborta.
---
Läs även andra bloggares åsikter om jag, jobbet, självbiografi
Den här bloggen är avslutad. I över 10 år höll den, men det blev rätt sporadiskt mot slutet. Jag bloggade länge, och man ändras som person med tiden, så eventuella åsikter jag har gett uttryck för kan vara inaktuella. Det KAN vara så att jag tycker tvärtom numera. Men jag låter det ligga. Det är lite kul med ett halvprivat tidsdokument.
14 kommentarer:
Är du säker på att du inte får så att säga mer för pengarna hos en mynthandel? Nu är det i stället automatskötaren som kammar hem vinsten medan du bara blir fet av allt godis.
Fast jag tror förstås att det bara är de gamla järnfemöringarna som har någon myntsamlarattraktion egentligen.
Men så får man väl inte göra?!
femöringar...? *funderar vilket år du pratar om, alternativt vilket land du jobbar i* :/
tjugo stycken femöringar som blir en tia...
Mycket intressant.
Kanske ser detta som en utmaning, måste knåpa lite på det där känner jag:)
skrubben/ö-helena/paljettenq: Fentioöringar ska det naturligtvis vara. Jag vet inte vad jag tänkte på, men nu har jag ändrat.
Härligt långsam, mycket närvarande...haru gått å blivit mindful?
...och jag hoppas att det var dagens high light...
fkbek: Jag brukar följa upp mindfulla grejor med en veckas skräp. :-)
Tack för varningen, men jag är för nyfiken, kollar in ändå...
och du hoppas dotra grejar det, svenskar har gott rykte!
fkbek: Jag tror hon grejar det, men det hänger på tiden - hon har inte så mycket pengar med sig.
...du skulle kunna ha gjort en djupsinnig dogmavideo av äventyret!
Femöringen blev ett frö till ett tema :)
Men tar din godisautomat femtioöringar? Känns lite som att femtioöringen är utmobbad som slant, ingen vill ha dem och allt mer sällan stöter man på dem.
Små fel kan skapa tankegångar.
Det kickade igång mig iaf.
Det behövdes!
Femtioöringar trodde bara man kunde släppa ned dem i den där grejen som står vid kassan på ICA för att betala.
Min fru har den ovanan att hon samlar den i papprör som banker brukar ha.
Sedan när röret är fullt så är det jag som skall ta med mig det och betala.
I de flesta fall får jag stå där och mata den där jäkla apparaten med femtioöringar en och en medan kön bakom växer och muttrar.
Men annars tack för ett inlägg Johnny som gav en liten stunds fundering om vad man gör på fem minuter av sitt arbete.
Ser fram mot uppföljningen http://en.wikipedia.org/wiki/A_Day_in_the_Life
Myntsamling? Var det gångbara 50-öringar eller de silverfärgade, som togs ur bruk?
Jag fick lösa in en hel hög av dessa värdelösa mynt för något år sen då dottern tömde sin spargris (hade ju inte hållit koll=skyldig!!). Så plötsligt stod jag där med en påse gamla mynt som ingen ville ha - fast det stämde inte riktigt, visade det sig, för automaterna på pendeltågstationerna ville
visst ha dem.. ;)
stella: Jag skulle vilja ha en videokamera inbyggd i glasögonen.
paljettenq: Den tar femtioöringar, och det är skitbra eftersom det är så lätt att skramla ihop till en hög såna.
urban: A Day in the Life är ju verkligen en sjungen bloggpost.
gina: De små var det, de gångbara. Vad man ska göra med de silverfärgade vet jag inte. Smälta ner?
Skicka en kommentar