Man ligger där i sängen, i mörkret, i nån jäkla sen natt-timme. Man tycker att man lika gärna kunde vara en liten sten på botten av en stor, tom ocean, eller nedsläppt från helikopter och kvarglömd i natten mitt i arktis. Jag menar alltså att det kan känns rätt ensamt och tomt när man ligger sömnlös; isolerat, solitärt.
Men så hör man en granne stöka med nåt, kanske nån jourarbetare på hemgång. Eller en bebis som skriker. Eller nåt gräl eller nåt sex. Och då vet man att man inte är ensam i världsrymden. Det visste man förvisso redan, men nu har man liksom bevis.
Kom att tänka på det där med 24:timmars-bloggning nyss. Jag tror jag tänkte på't innan sommarn, att det skulle vara ett litet projekt liksom. Att man avsatte ett dygn till bloggande. Att man en gång i timmen postade något. Man kunde skapa en ny blogg bara för just det, och göra reklam för'n i god tid innan. Måste ha glömt bort saken, och nu mitt i arbetet vill man ju inte tröttköra sig på det viset. Det bör vara på sommarn.
Men jag tänkte på att en sån blogg kunde vara en liten tröst för sömnlösa. De kunde ligga där i mörkret och veta att denna adventskalenderliknande blogg pågick nånstans där i bakgrunden. De behövde inte ens läsa den, utan det kanske kunde räcka med att veta att den fanns.
---
Läs även andra bloggares åsikter om 24:timmars-blogg
2 kommentarer:
Exakt, exakt, exaaaaakt detta har jag också i tankarna: 24-timmarsblogg!
Låtom oss genomföra det!
Lotten: Men när fasen ska man orka hålla sig vaken 24 timmar? Funkar bara på en semester ju.
Skicka en kommentar