Ja just det, det här funderar jag över. Jag såg nån dokumentär om hur månen bildades för ett tag sedan. Man sade att en planet smashade in i jorden. Jorden och planeten smälte samman, men stora stycken, en massa stenar och annat jox slets loss. Joxet och det andra lade sig i en bana runt jorden. Med tiden krockade jox-bitarna ihop med varandra och blev till slut månen.
Tja, det låter väl rimligt. Men man sade också att denna planetkrock var det som gav jorden sitt spinn. Dagar och årstider kommer sig av snurret, och det var krocken som satte igång detta snurr. Men det jag funderar över är: Snurrar inte typ alla planeter? Har i så fall alla också krockat ihop med nåt som har satt snurr på dem?
---
Läs även andra bloggares åsikter om jorden, planeter, krock, snurr, spinn
---
Saken nämns förresten kort här, där även jordens hela framtids tas upp.
Den här bloggen är avslutad. I över 10 år höll den, men det blev rätt sporadiskt mot slutet. Jag bloggade länge, och man ändras som person med tiden, så eventuella åsikter jag har gett uttryck för kan vara inaktuella. Det KAN vara så att jag tycker tvärtom numera. Men jag låter det ligga. Det är lite kul med ett halvprivat tidsdokument.
10 kommentarer:
...undrar om det varit alltid dag eller alltid natt utan krocken?...vilken urboda dum fråga förresten, men jag har en tendens att ta allt som har med rymden att göra med en klackspark. Fråga min väninna NO-läraren om min totala likgiltighet...
Pim: åtminstone - eftersom jorden ändå snurrar runt solen - så hade det varit natt och dag. Men men jäkligt långa av bägge sorterna. Väl?
Har annars trott att jordens och andra planeters rotation var en rest av rörelsen i det partikelmoln som de bildades av för fem miljarder år sen. Men astronomerna verkar mycket oeniga om hur stora de där partiklarna eller kropparna kan ha varit - som småsten och sand eller verkliga småplaneter som sedan krockade? Hårda, tunga rymdklot (som typ kometer och månar) som kolliderar och är jämnstora smälter ju inte samman. De slår sönder varann i mindre bitar.
Magnus: "slår sönder varann i mindre bitar" Fast enligt lagar som jag inte förstår mig på sugs väl bitarna ofta ihop till bollar igen.
Hoppas ditt "väl" var retoriskt, för jag har som sagt inte den minsta aaaning...
Pim: Samma dåliga aning här. Mitt "Väl?" var ett allmänt frågetecken bara. :-)
De flesta månar roterar inte kring sin egen axel faktiskt. Det beror på planetens närhet till sin måne och den verkan gravitationen har på månen. Alla månar har ursprungligen roterat åt något håll, men med tiden låses de fast i en position.
Att partiklar i rymden bildar planeter beror helt och hållet på gravitationskraften som får materian att samlas. Sen smälter det samman av trycket. (högt tryck leder alltid till värme)
Att det inte fortsätter på samma tydliga sätt idag beror på att det är utstädat och att allt skräp från den urspungliga skivan av materia kring solen idag har ansamlats i planeter och deras månar.
Men om du besökte jorden för 4 miljarder år sen skulle du i princip se dagliga nedslag av större objekt på jorden. Då hölls det fortfarande på att städas rejält.
Terra: "...Att det inte fortsätter på samma tydliga sätt idag beror på att det är utstädat och att allt skräp från den urspungliga skivan av materia ..." - Haha, rymden och hela universum börjar bli jävligt PK. :-D
- Planeter bildas i den roterande skivan av stoft och gas som bildas när material faller in mot en stjärna, som håller på att bildas av gravitationen inuti ett gasmoln.
-Därför går alla planeter åt samma håll kring solen som skivan roterade åt. Planeterna kan också ha fått en viss rotation runt sin egen axel från materialet som faller in mot planeten när den bildas i gasmolnet.
- Men ursprungligen bildades många fler småplaneter än de vi kan se idag i solsystemet. När solsystemet bara var 5 miljoner år gammalt (för mer än 4,5 miljarder år sedan) hade vi kanske 20-30 småplaneter och ett par gasjätteplaneter.
- Mindre planeter som ligger i banor nära varandra kan störas av effekterna av de andra planeterna, mest de som är stora och närliggande - planeterna flyttar lite på sig fram och tillbaka i ett kaosartat mönster, och om man har många nära planeter (som i solsystemets ungdom) så kan de råka hamna på kollisionskurs med någon annan liten planet med några miljoner års mellanrum.
-På så sätt krockade de ursprungliga småplaneterna och bildade större planeter. Detta fortsatte fram till att planeterna som var kvar hade hamnat så långt ifrån varandra att de inte störde varandra lika mycket. De sista kollisionerna var också de kraftigaste eftersom planeterna blev större och större varje gång de slogs ihop.
- Energin inblandad i en kollision är så stor att varje gång en planet träffar en annan så beror riktningen som resterna roterar i helt på var de träffar varandra och i vilken fart. Det är ungefär som med en biljardboll som träffar en annan, en liten skillnad i var man träffar är helt avgörande för hur kloten rör sig efter krocken.
- Dessutom är hastigheten och riktningen på träffen avgörande för hur mycket material som blir kvar och kan falla tillbaka på planeten eller bilda en måne, jämfört med hur mycket som slits loss och försvinner långt bort. Det finns en teori om att Merkurius är resterna av en våldsam kollision där de flesta resterna inte blev kvar, utan bara de tunga järnkärnorna blev kvar och smälte samman, medan resten kastades in i solen eller långt ut som asteroider.
-Planeternas rotation beror mest på slumpen, genom hur den sista kollisionen som de råkade ut för råkade träffa. Kosmisk biljard, således.
Alltså: Alla planeter i solsystemet går åt samma håll kring solen, men de kan rotera runt sin egen axel i väldigt olika riktningar och med väldigt olika hastigheter.
Andrej: Tack, jag läste din kommentar med intresse.
Skicka en kommentar