Är lite halvrisig, ont i halsen, tung i kroppen, snuvig. I sängen ligger jag med en kopp kaffe som sällskap och ser på fyran. Det är programmet "Ring TV4!", och en av dem som sitter där är Lotta Engberg.
Jag erfor en liten uppenbarelse - eller möjligen en liten frågeställning - när jag såg henne. Innan hon fick sin första fråga var hennes ansikte helt nollställt. Jovisst, hon såg ut som en vanlig människa, men hennes uppsyn var så intetsägande att hon lika gärna kunde ha sovit med ögonen öppna.
Men så blev det hennes tur ... och hon log. Ansiktet, utstrålningen, hela hon och känslan runtomkring henne ändrades. Helt plötsligt framstod hon som en levande människa. Det "döda" var som bortblåst och jag fick funderingar om att det där verkar vara en trevlig person.
Nå, det som fick mig att sätta mig vid datorn nu och skriva det här var frågan: Hur viktigt ÄR ett leende egentligen? Själv går jag omkring med nollställt ansikte hela dagarna, helt enkelt för att jag antar att nollställt är bekvämare för ansiktsmusklerna än sura miner och smajl. Vad tusan skulle hända om man fick för sig att börja le?
---
Läs även andra bloggares åsikter om ansikten, muskler, leenden, miner
Den här bloggen är avslutad. I över 10 år höll den, men det blev rätt sporadiskt mot slutet. Jag bloggade länge, och man ändras som person med tiden, så eventuella åsikter jag har gett uttryck för kan vara inaktuella. Det KAN vara så att jag tycker tvärtom numera. Men jag låter det ligga. Det är lite kul med ett halvprivat tidsdokument.
6 kommentarer:
Ett äkta leende är att föredra framför ett fejkat. Man ska ju kunna se skillnaden på rynkor runt ögonen osv.. Men jag undrar, gör man det?? Egentligen?
Har du lyckats avslöja ett fejkat leende någon gång? Jag går nog fanimej på't varenda gång.
Hursomhelst. Det jag egentligen skulle säga var att är du en naturligt "nollställd" person så fortsätt med det! Tror folk i din omgivning skulle bli chockade om du började le helt oprovocerat;)
Petronella: Bergis har du rätt. Började jag plötsligt le kanske folk skulle tro att jag grimascherade.
*ler*
Oavsett om ditt leende/skratt är äkta eller falskt lurar du hjärnan (din egen alltså, de andra är inte lika lättlurade) att bli gladare. Och när du blir gladare på riktigt smittas det till din omgivning.
Testa att le, det är inte så farligt! ;) Och om nu någon tror att du har blivit knäpp, låt dem tro det. Det är deras problem.
pumita: En sjuk sak med mig, och jag har för mig att jag har bloggat om det, är att jag inte kan - verkligen inte kan - låta bli att le när jag skriver en smiley :-).
Hahah, finns det nån som är "helt frisk"? Det är dessutom säkert mycket tråkigare. Själv ler jag åt ;)
Pumitar: Och blinkar.
Skicka en kommentar