Går jag på bio sätter jag mig så nära mitten jag kan. Egentligen vet jag inte om den ger mig den ultimata bioupplevelsen, men jag inbillar mig det. Fast jag kan också sätta mig längst bak, längst fram eller ute i nåt hörn - eftersom jag har ett val.
För det mesta har man ett val. Men det finns några tillfällen där man (eller heter det 'när man'?) inte har det. Exempelvis, kan jag tänka mig, har en totalförlamad människa ganska begränsade utsiktsalternativ här i livet. Men även vi icke totalförlamade människor råkar ut för't då och då; jag kom att tänka på det nyss när jag var iväg för att fjöla (sällan använt ord för att kissa). Här är en av toaletterna på jobbet. När jag står där är detta allt jag i stort sett har att välja på att se.
---
Läs även andra bloggares åsikter om valmöjligheter, utsikt
12 kommentarer:
"där man" eller "när man" kvittar, men det heter väl ändå "i stort sett"?
;)
Ack nej, även på jobbtoan har du ett val.
Vik in näbben, så att säga, slå dig ner och njut av utsikten åt andra hållet
/k
Petronella: Gaaah! Tack fröken. Rättstavat nu.
karibien: Följer jag ditt råd ser jag bara en dörr, och det är snäppet sämre.
Du kan ju lämna dörren öppen - då bjuder du ju dessutom eventuella förbipasserande på något att skvallra om till eftermiddagskaffet.
Är ingen typsik ordmärkare egentligen men i och med att du själv tog upp "där man" kontra "när man" så kände jag att du liksom bjöd upp till dans :-)
mrarboc: :-D Och då får ju de som vänder blicken åt mig därinne också ett val: de kan blunda om de vill.
petronella: Det gör jag alltid. Och jag gillar att bli rättad snabbt, för det är en plåga att hitta felstavningar långt efteråt, och att ingen har sagt nåt. Ungefär som att gå omkring med snor hängande ur näsan en hel dag. :-)
Att visa saker rakt uppifrån med stel, långsamt rörlig kamera brukar ge en ruggig effelkt på film, det är ett enkelt sätt att bygga upp en känsla av hot eller deppighet. Skapar en känsla av att 'ingen kan gripa in, det som sker här är ohjälpligt'.
Magnus: Det där har jag aldrig tänkt på. Jag ska minnas det du säger.
Nu är det ju så att du kan stirra in i dörren istället; män ska ju SITTA ner och pinka, för prostatans skull. Fråga inte varför.
Sandra: Hemma sitter jag alltid. Inte för prostatans skull, utan för att det är bekvämare att sitta än att stå. På allmänna toaletter vill jag inte sitta alls, och jag tycker synd om er tjejer som måste det.
Johnny: en av de kusligaste bitarna av den här sorten -eller två sekvenser, egentligen - finns i Tarkovskijs "Offret". Huvudpersonen (Erland Josephson) anfalls av en hallucination och ser öppningen till Brunkebergstunneln och trapporna där i en lång, glidande tagning - helt öde och med vattenpussar och virvlande papper på marken - och i svartvitt (resten av fileen är i färg). Senare i filmen, när hotet om ett krig har framträtt, återkommer samma sekvens, men med ett myller v människor i panik som strömmar över gatan och trapporna - och exakt samma tysta, svängande kamerarörelse. Kusligt som fan (dess utom är det inspelat typ ett år innan Palmemördaren flydde just den vägen).
Magnus. Intressnt. Den filmen är ju en sån man ser om när den dyker upp på tv. Just den tunneln är ju också ganska hotfull och läskig som den är.
Skicka en kommentar