Det verkar brinna som satan i Santa Sarbara (Exp, SvD, SSvD). Vilken tur att jag hann ut i tid. När jag var där? Årsskiftet '79 - '80, så det var med god marginal jag slapp brinnandet.
Jag var femton och och var på träningsläger. Simning. Ca en månad var vi där. Första veckan bodde vi på motell, och resten av tiden var vi inkvarterade i familjer vars barn också var simmare.
Motellminne: Sängarna hade massagefunktion. Stoppade man i en 25-centare så skakade sängen. Så nån massage var det inte tal om, utan bara skak. Vi såg Bondfilmen Live and let die på motell-tv:n. Vi beställde enorma pizzor med enorma mängder ost på. Sen låg vi och skakade i sängarna och kollade på Bond. Filmen, som jag minns det, höll på i evigheter, eftersom det var så enormt många reklaminslag. Musiken vi lyssnade på, som jag kommer ihåg saken, var Bryan Ferry-skivan Let's Stick Together .
Familjeminne: Jag vill minnas att förutom mamman och pappan så bestod min familj av två yngre pojkar och en 16-årig tjej. Tjejen hade bil och körkort. Tydligen fick man köra i den åldern. Åtminstone var det så jag uppfattade saken, men det kan ha varit språkförbistring.
Frukosten, varenda dag, bestod av dubbelmackor vitt formbröd. Större till formatet än de svenska. På den ena halvan var det jordgubbssylt, och på den andra var det jordnötssmör. Juice eller cola till det, vi fick välja.
Pojkarna, de tittade rätt mycket på tv. Varje gång det var dags för reklamavbrott studsade de upp och ner och skrek: Commercial time! Varför de gjorde det har jag fortfarande inte fattat. Alla utom pappan i familjen hade tandställning.
Allmänt minne: Jag och en kompis gick över nån soptipp eller om det bara var ett övergivet skräpigt område. Det måste ha varit strax utanför Santa Barbara, som ju var fräscht och rikt. En luffare kom springande och skrek: "Bums!!" åt oss, vilket kändes lite motsägelsefullt. Vi sprang iväg.
Jag hamnade i en skum skivaffär någonstans. Köpte en jävla massa skivor (typ 40). De var billiga men vägde en massa. Bland annat köpte jag en skiva med The Undertones, och då kallade mig expediten för "a radical". Jag fattade inte vad det betydde, så jag bara log, nickade och sade nåt i stil med "Öh, yes".
Själva simbassängen var ganska sunkig med svenska mått mätt, men ändå var det visst bara de rika som hade råd att träna där.
---
Läs även andra bloggares åsikter om brand, santa barbara, simning
Den här bloggen är avslutad. I över 10 år höll den, men det blev rätt sporadiskt mot slutet. Jag bloggade länge, och man ändras som person med tiden, så eventuella åsikter jag har gett uttryck för kan vara inaktuella. Det KAN vara så att jag tycker tvärtom numera. Men jag låter det ligga. Det är lite kul med ett halvprivat tidsdokument.
12 kommentarer:
The Undertones var så bäst! Jag har alla deras skivor och träffade dem när de spelade i Karlshamn.
Gud vad roligt!
Men hu, brinner det? Måste kolla. Hoppas mina beach bums-bekanta klarar sig där under bryggan.
Ullah: Jag kollade upp dem på youtube nyss, och jorå, de höll fortfarande:
http://www.youtube.com/watch?v=jXMoPni1nLw
ab: under en brygga nära vattnet måste ju vara det säkraste stället.
Såna sängar finns/fanns på riktigt alltså. Dylika figurerar (och vibrerar) i ett avsnitt av The Simpsons, när familjen tagit in på motel
Pseudo: Ja, de finns på riktigt, Simpsons är beviset!!!
Och ja, U-tones håller.
Pseudo: Jodå, de finns, men det var bara konstigt och inte ett dugg masserande.
Syftet med de vibrerande sängarna var nog egentligen inte massage har jag hört folk säga. Men vad kan man annars ha för glädje av vibrerande sängar på ett motellrum?
Tyvärr hade mitt livs enda motellrum i Florida vanliga tråkiga sängar så jag kan inte gissa något baserat på egna erfarenheter.
mrarboc: Syftet var nog nåt sexuellt, kan tänkas.
Nähä? Du skojar?
:-)
mrarboc: Okej, friskvård då.
Alltså, vem vill ha sex på hoppande säng?
AB: någon hittar man säkert.
Skicka en kommentar