fredag, maj 22, 2009

Terapi

Jag mediterade nyss kring frågan: Känner jag mig lite bloggtrött? Efter visst tänkande kom jag fram till att svaret inte kan besvaras med varken ja eller nej, eftersom ordet bloggtrött bara kan appliceras på bloggande för bloggandets egen skull.

Är det vad jag håller på med - bloggar för bloggandets skull? Kanske. Kanske oftast. Ja i så fall är jag lite trött just nu - på vad jag åstadkommer.

Men snarare kanske det handlar om att jag känner att jag vill ha något att komma med. Inte så viktigt vad - men något. Något eget; en egen text, en egen bild, en eget vad som helst. Något som inte bara har en tidningsartikel som källa och inspiration.

Jag är lite trött på mitt bloggande i den meningen att jag knappt kan gå en vecka tillbaks i tiden och läsa mina egna poster utan att tänka: Vad är det här för skit? Vem har skrivit det? Jaså jag. Usch!

Att över huvud taget skriva så här - det jag gör just nu - är ett botemedel mot bloggtrötthet (om man nu väljer att kalla det så). Att sätta ord på det som är jobbigt är som att skrubba slagg från en svetsfog eller vad man nu vill kalla det; dolda strukturer och gammalt blänk kommer i dagen igen.

Sedär ja, skrivglädjen börjar redan att återkomma. Klockan är kvart över åtta på morgonen, och det jag tolkade som bloggtrötthet kanske bara var vanlig trötthet. Kaffet kanske börjar kicka in nu.

Men faktiskt, om jag nu ska återgå till vad som känns jobbigt; jag känner en slags otillfredställelse över att inte kunna komma med något som har något slags värde. Texterna är för slarviga, lättviktiga och grunda. Fast å andra sidan - hur skulle de kunna vara annorlunda utan att bli konstiga eller pretentiösa? Det är nåt att fundera över.

Bilderna jag tar håller för låg kvalitet. Okej, jag kan ju fåna mig och säga att om jag hade en fin kamera istället för en skitkamera, då skulle det bli bra bilder. Men det är att lura sig själv. Istället handlar det om valet av motiv, valet av vinklar och komposition, hur nära man vågar komma, hur snävt man vågar klippa ut.

Och så vidare och så vidare. Bloggposter som egentligen mer handlar om självterapi än om något annat blir så här spretiga. De bara blir så. Och det är ungefär här det står och väger mellan: Ska jag slänga den här posten nu - efter som terapisessionen tydligen är över - eller ska jag posta den? Jag hämtar en kaffe till och funderar på saken. Om du kan läsa detta så postade jag den.
---
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

6 kommentarer:

ab sa...

Välkommen till skaparvåndan. Definiera är ett bra första steg. Om du vill vara en underhållare och stundom tankeväckare, funkar det ju bra som det är.

Ullah sa...

Det funkar mycket bra.

Johnny sa...

ab: Vete tusan vad jag vill vara. Kanske bäst att inte veta. Tack.

Ullah: :-) tack.

Anonym sa...

Hela livet är en ändlös terapi där man kan välja mellan normalitet eller för den delen absurditet.Förr eller senare är det över och har vi tur intar vi ett magiskt stadium ... Varför inte som Intergalaktisk Utomjordisk Sjörövare lol lol lol ...

NetRunner

Peace in mind sa...

Totalt irrelevant, men ändå...

varm kram från en annan självterapeut:)

Johnny sa...

pim: Kram själv. Självterapi - när den funkar - funkar bäst.