Den "Blå porten", som den heter, står alldeles till vänster efter djurgårdsbron. För länge, länge sedan var djurgården kungliga jaktmarker som omgärdades av staket. En stor port höll ihop staketet, och allmänheten ägde icke tillträde genom den. Dock, på 1700-talet, blev det fritt fram.
Porten blev kvar som ett minnesmärke. År 1842 eller 1845 var den gamla porten uttjänt, och en ny skulle på plats. Det hade liksom blivit självklart att det skulle vara en port där, även om den egentligen inte tjänade något syfte.
Arkitekten Johan Adolf Hawerman ritade den nya, den vi ser nu, och Oscar den förste bekostade kalaset. Men även denna blev till slut uttjänt, så nu under den gångna vintern har den tagits in för översyn, reparation, målning och förgyllning.
När jag stod bredvid den luktade det målarfärg. "Blå porten" är numera ett statligt byggnadsminne. Detta, som jag nu har berättat, ingick inte i min allmänbildning, utan det läste jag på en skylt.
På varje porthalva har vi en förgylld sköld, eller vad det nu är. Jag antar, eftersom kvinnan på skölden har en pilbåge och ett koger på ryggen, att det ska föreställa Diana, jaktens gudinna, eller möjligen den grekiska förlagan, Artemis.
Jag vågade mig ner till vattenbrynet. En sak som är fascinerande, det har jag alltid tänkt, är trädens rötter invid vattenbryn. De är ytliga. I motsats till vad som gäller för människor så är ytliga saker i naturen alltid spännande. Och när det kommer till trädrötter och andra organiska saker i naturen tänker jag alltid på inälvor - jordens inälvor. Här har vi några.
---
Läs även andra bloggares åsikter om djurgården, blå porten, diana, rötter
4 kommentarer:
Jag såg människogestalter i rötterna.
Suvi: Jag med. Värsta orgie-vibbarna.
Trevliga foton!
p-e: Det var en trevlig promenix.
Skicka en kommentar