måndag, juni 08, 2009

Söndagsnattsdröm

En lång och detaljrik dröm. När jag får tillfälle att sova ut, och det är inte så ofta, så händer det att jag drömmer såna, och även minns dem efteråt. Men även detaljrika drömmar blurras ut så småningom, så jag skriver ner den. På nåt vis kändes den betydelsefull, även om drömmar nu inte är det egentligen.
Min morsas man gav mig ett kameraobjektiv. Det passade märkligt nog till min kamera, som ju inte är en systemkamera. Objektivet var långt och smalt, cirka 40 centimeter, och bestod egentligen av två objektiv på varandra. Hela konstruktionen inneslöts av ett läderfodral som liknade det kitschiga armband brukar vara gjorda av. Det bakre objektivet zoomade - långt så in i helvete. Det främre zoomade också, men skötte även om skärpan.

Jag stod på ett berg och zoomade bort mot en skog - en djungel. Zoomen lät mig tränga igenom skogen miltals bort. Att träd stod ivägen tog den ingen hänsyn till - jag kom förbi. Genom träd och skog trängde min blick. Till slut var jag framme vid en öppen plats med vatten. "Detta är egentligen omöjligt", tänkte jag.

Sedan var jag och brorsan tillbaks i Rom. Vi var där på en tripp för ett par år sedan, och hade nu tydligen återvänt. Vi bodde i ett kyffe, ett ruckel, tillsammans med en urgammal zigenerska (av typen man ser på film, och inte som de ser ut i familjefejden) och hennes son - en välklädd dandy i femtioårsåldern.

En natt hade brorsan försvunnit. Jag gick ut i roms slumkvarter och letade. Jag spanade omkring med mitt kameraobjektiv, men mitt i detta gytter av fallfärdiga hus var det svårt att använda denna super-zoomare. Jag hamnade till slut på ett café. Jag hade sällskap av zigenerskans dandyson, och han försökte lära mig att uppskatta kaffe på ett "riktigt" sätt, inte som vi dricker det i Sverige. Jag var dock för upptagen med mitt objektiv för att riktigt lyssna på honom.

Till slut fick jag tag i brorsan. Han förklarade att han hade stuckit iväg för att träffa några nyfunna vänner. Först blev jag lite sur och tänkte att det var väl ett jäkla sätt att bara överge mig sådär i en främmande stad. Sedan, när jag tänkte efter, så märkte jag att mitt ensam-umgänge med lokalbefolkningen (gumman och sonen) hade varit berikande - antagligen mer än det skulle ha varit om brorsan hade varit med och delat på språksvårigheter och annat.

Nu satt jag i kyffet igen. Jag hade mitt objektiv i handen. Jag vred på det och trixade. "På något vis är detta objektiv alldeles för långt och krångligt att hantera", tänkte jag. Sedan tänkte jag på skogen jag hade zoomat in, och hur långt jag hade kunnat tränga in i den. Tankarna kretsade omkring det.

Sedan vaknade jag.
---
Läs även andra bloggares åsikter om

5 kommentarer:

Steffe sa...

Typisk fotografdröm. Sedan jag började fota dagligen har mina drömmar ofta handlat om foto. Tyvärr brukar minnet av drömmen försvinna i samma sekund som jag tänker på den. Men ibland reser jag i tiden,någon gång var jag tillbaka till fyrtiotalet, mitt under kriget. Fast hemma i Tungelsta, och jag fotade en massa soldater och krigsmaterial som landade med fallskärmar på några stora fält.

Johnny sa...

Steffe: Synd att man inte kan spara drömbilderna. Kanske, nånstans på kroppen, finns en print screen-knapp. Frågan är bara var.

Anonym sa...

Brukar vakna upp och fråga min fru var mitt intergalaktiska rymdskepp är när jag ständigt får för mig i drömmarna att jag är Kung över universum.Om man däremot sedan ska bli lite mer allvarlig har jag ytterligare ett mer egendomligt problem som jag fick redan i tidig ålder , att jag har sann drömmar som i måååånga år visat sig stämma bra där jag tyvärr aldrig fått ett riktigt bra svar på hur detta fungerar även om många mer eller mindre Voodoo kunniga haft de mest konstiga förklaringar till detta fenomen.Hursomhelst så är det ständigt lika fascinerande att besöka platser i verkliga livet som man inte varit på innan men ändå känna till alla detaljer om platsen.

NetRunner

Dana sa...

Ja det var en dröm det! Sexuell särskilt sista stycket va... Eller så säger det mer om mig än det säger om dig. Ha ha ha...

Johnny sa...

netrunner: Storhetsvansinne, kallas det. ;-)

Dana: Nja .. långa kameraobjektiv kanske är fallossymboler förvisso, och det där med att tränga in i djungeln .. tja, du kanske har rätt.