Dröm:
Jag befinner mig på en väldigt stor konstgjord satellit i rymden. Den är under ombyggnad, eller också håller den på att byggas. Antagligen bor jag där och är en del av besättningen. I vilket fall som helst är jag ingen byggare. Men jag beundrar förändringarna som sker.
Det blir helg, byggandet avbryts. Folk droppar av från satelliten. Belysningen dämpas. Jag ska vara kvar - jag och endast några till. Allt går på halvfart och belysningen är dämpad. Allt är lugnt och stilla.
Något händer. Vår satellit tappar sin bana. Andra, mindre satelliter, slår in i tak och väggar. Vi kommer att störta mot jorden. Jag tittar ut genom ett fönster och ser detaljerna på marken. Vi är lika nära som ett flygplan inför landning. Vad göra?
Jag föreställer mig kraschen, hur jag kommer att stå på golvet och känna hur jag går sönder när vi slår i marken. Kommer jag att dö direkt? Bäst att inte ta några risker, bäst att göra det själv. En vass penna in i handleden - funkar det? Nja ...
Men sedär, där står ju min gamla jobbarkompis som jag inte har sett på minst tio år. Han är tydligen skeppsläkare. "Har du självmordspiller?" frågar jag. Han börjar skriva ut ett, men blir avbruten av två gorillor/torpeder som börjar misshandla honom.
Jag blir orolig och börja misstänka att den där förhalningen skeppsläkaren tydligen håller på med kommer att hindra mitt självmord från att ske i tid, och att jag trots allt kommer att krascha mot marken. Jag tittar ut genom fönstret. Vi är väldigt nära nu.
Vaknar.
---
Läs även andra bloggares åsikter om drömmar
Den här bloggen är avslutad. I över 10 år höll den, men det blev rätt sporadiskt mot slutet. Jag bloggade länge, och man ändras som person med tiden, så eventuella åsikter jag har gett uttryck för kan vara inaktuella. Det KAN vara så att jag tycker tvärtom numera. Men jag låter det ligga. Det är lite kul med ett halvprivat tidsdokument.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar