Så här ser det ut: En brant, gräsbevuxen sluttning avslutas tvärt med en liten mur av betong. Därefter en asfaltsväg, som i sin tur avslutas med en huslänga. Denna betongmur, som håller sluttningen tillbaka, är byggd av stora plattor, och mellan plattorna finns det fogar.
Daggmaskarna som bor i jorden i sluttningen slingrar sig in i dessa fogar. För dem är det bara ännu en tunnel. Föga anar de väl att just dessa tunnlar slutar i ingenting, och så faller de ner på asfalten. Ingenstans att fly därifrån. Jag har illustrerat situationen här nedan.
Och där ligger de, på asfalten. Vissa av dem är torra som pinnar, och för dem är det kört. Andra har just ploppat ut ur slänten, och för dem finns det hopp. Dessa brukar jag, när jag ser dem, plocka upp och slänga tillbaks på gräset igen. Snällt av mig.
Jag brukar fundera på en sak då: Är det någon som tackar mig? Daggmaskarna tackar mig inte, för de kan inte tänka över huvud taget. Antagligen är gränsen mellan att leva och att vara död ganska flytande för dem. Men nån religion då?
Varken kristendom eller islam lär väl bry sig om huruvida man räddar daggmaskar eller ej, skulle jag tro. Men kanske nån annan religion då, nån som tror på återfödelse? Tja, jag vet inte. Kanske är förresten zoroastrismen det bästa tipset. Jag läser på wikipedia att inom den religionen:
" ... finns en dualism på individens nivå, vad forskare kallat "etisk dualism" med ett motsatsförhållande mellan sanning och lögn, mellan gott och ont, mellan ljus och mörker. [...] Genom sitt tänkande, sina ord och sina handlingar väljer människan mellan dessa två motsatser. Beroende på hur människan levt hamnar hon/han efter sin död i paradiset eller helvetet."Tja, jag vet inte. Det kanske helt enkelt räcker med att veta att man åtminstone inte har gjort något ont. Å andra sidan har man det, när jag tänker efter - mot fåglarna. Man blåser ju dem på ett skrovmål. Det blir alltså fel hur man än gör.
---
Läs även andra bloggares åsikter om daggmaskar, godhet, religion
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar