Apropå en grej som Naseer skrev om att anpassa sitt omnämnande om sin ålder till sin riktiga ålder kom jag att tänka på en sak. Ända fram tills jag fyllde 44 har jag i förväg tänkt mig vara nästkommande födelsedags ålder. Det lät krångligt det där, men så här menar jag: Jag är 20, men ungefär ett halvår innan jag fyller 21 börjar jag tänka mig själv som varandes en 21-åring. Och så vidare genom åldrarna; halvvägs innan jag blev 44 kände jag mig som 44 - fast jag fortfarande var 43.
Men nu har det tydligen vänt det där. Jag har varit 45 i mer än en månad nu, men jag tror fortfarande att jag är en munter ungersven på 44. Undras om det är nåt slags förnekande som har satt in. Och undras om jag fortsättningsvis kommer att ligga ett steg bakom, så att säga. Tänk om jag alltid kommer tro att jag är 44.
---
Läs även andra bloggares åsikter om åldrar
Den här bloggen är avslutad. I över 10 år höll den, men det blev rätt sporadiskt mot slutet. Jag bloggade länge, och man ändras som person med tiden, så eventuella åsikter jag har gett uttryck för kan vara inaktuella. Det KAN vara så att jag tycker tvärtom numera. Men jag låter det ligga. Det är lite kul med ett halvprivat tidsdokument.
10 kommentarer:
Är det inte kineserna som räknar på helår. Dvs att man är så gammal som man fyller det året oavsett när?
Larsson är 56 men tror att han är 40 och känner sig som 20! Eller hur det nu blir... ;-)
Tur att det finns fler som räknar knäppt. Jag undrar om det var ungefär där jag också bytte tidräkning.
Och när du blir lika gammal som jag börjar du fundera på hur gammal du egentligen är. Är det nu 51 eller 53 eller rent av 57 jag är? Och ibland tänker jag ungefär som Larsson och blir ännu mer förvirrad.
Titta, nu är jag här igen och skriver en kommentar? :)
Jag undrar ofta hur gammal jag är. Och vilket år det är. Ibland råkar jag skriva 1997 och sådär.
PF: Vet inte, men det låter som ertt bra system.
Larsson: Du är Larsson bara, helt enkelt.
Betty: Det kanske är den sista chansen att kunna förneka något lite trovärdigt sådär för sig själv - framåt 50 går det inte längre.
Ullh: När jag läste det du skrev tänkte jag på vilket år det är nu - 2011 fick jag det till, märkligt nog.
Jag är 31 till den dag jag fyller 32.
Andreas: Det är normalläget det. :-)
Och jag är en brud med livslångt sommarlov. Inte konstigt man tappar räkningen...
Fast 45 är bra. Känner jag. Eller 46 eller 44. *hämtar legget*
Pim: Det där med sommarlov jag skrev ja .. egentligen menade jag känslan av sommarlov. Den man minns från när man var yngre. när dagarna liksom flöt ihop. En bra och antagligen nyttig känsla.
Skicka en kommentar