Mannen på bänken

En parkbänk, en ensam man. Han har en plastpåse i knät. Den är fylld med bröd. Då och då kör han ned handen i påsen och fiskar upp ett stycke. Framför honom flockas fåglar. De skränar och skriker och slåss om bitarna han slänger åt dem.



Det är senhöst och kallt, men mannen trotsar kylan som letar sig upp i honom från den kalla bänken - han tänker mata fåglarna tills påsen är tom. Sedan kommer han att sitta där ännu en stund, bli mer och mer frusen, se solen sänka sig - tänka på ingenting.

Han är inte ens fyrtio fyllda, men lever som en pensionär. Han har inget jobb och inget kontaknät alls. Skulle man fråga honom: "Har du några vänner?" så skulle han räkna upp sina gamla klasskompisar från grundskolan. Skulle man fråga dessa om honom så skulle de till att börja med se frågande ut, sedan skulle de säga: "Jaså han. Honom har man inte tänkt på sedan skolan. Undras om han lever.".



Ja eller hur. I själva verket har jag inte den blekaste om mannen på bänken. Jag såg honom sitta där, eftermiddagssolen var på väg bort och han satt i halvskugga och matade fåglar. Jag tog ett kort.

I själva verket kan han ha varit vem som helst. Strandvägen ligger bara en liten bit därifrån, och vad vet jag - mannen kanske var en riking som tog sig en avslappnande paus från farbror Joakim-tillvaron. Mitt liv kan mycket väl vara dubbelt så tragiskt som hans, men så här års är det lätt gjort att man klistrar sina egna höstkänningar på andra.
---
Läs även andra bloggares åsikter om fåglar, parkbänkar, män, höst