onsdag, december 02, 2009

En frostig lövhög

Jag gick förbi en lövhög. Den var alldeles frostig ovanpå, och jag visste exakt hur det skulle kännas att kliva på den, och hur det skulle låta. Jag lyfte ena foten och lät den sjunka ner över lövhögen. Ett svagt motstånd, och sen gav den efter och foten sjönk ner en bit. Sen var det inte mer med det, och jag gick vidare.

En frusen lövhög.

Men tanken på löven dröjde kvar en stund. Jag tänkte på den långa och ganska milda hösten som har varit, och att det nog pågick en del förändringar inuti lövhögen. En varm och i snigelfart kryllande nedbrytning pågick nog. Och så kom kylan. Ett sakta svartnande och förmultnande skeende som plötsligt hejdas av en kall frost. Ännu dröjer det innan frosten går på djupet och totalstoppar aktiviteten, men med tiden blir det så.

Jag behöver nog inte tillägga att tanken inte ledde någonstans egentligen. Men så länge den varade var det en skön tanke som på ett märkligt vis kändes viktig.
---
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

6 kommentarer:

Lensbabie sa...

Jag måste bara göra en bildkommentar nu! :D
Färgerna är som hämtade ur en gamal Rembrant. Me like! Massor!
Lensbabie :D

Johnny sa...

Lensbabie: Det ÄR verkligen spännande färger på marken just nu - tack vare frosten frusna i ett ögonblick. Ut och plåta innan snön kommer.

Gudrun sa...

Och vad skönt när något faktiskt är exakt så som man förväntat sig att det ska vara. Fin bild, tycker jag också. Flera nyanser av brunt. Frostbelupet.

Johnny sa...

Gudrun: Vilket fantastiskt vackert ord: Frostbelupet.

Peace in mind sa...

Den som kan försjunka i en lövhög, stanna där i tanken är otroligt medvetet närvarande.

Önskar att jag ägde hälften av din förmåga...

Johnny sa...

Pim: Om det nu är en förmåga så är den kortvarig. Försjunkandet varar bara i några sekunder.