Solig promenad på rasten

Klockan är halv fyra på eftermiddagen när jag börjar skriva det här. Det är alldeles mörkt ute. Helt sjukt alltså - alldeles mörkt. Jag var ute och gick för bara ett par timmar sedan, och då sken solen på mig.

Jag hade min halvtimmesrast. Jag tog kameran med mig ut - tänkte att jag skulle leta efter nixoglyfer. Jag hittade inga, så jag plåtade lite planlöst. Den här stolpen, till exempel, vad är grejen med den? Man har klätt den i nåt slags växtmaterial nedtill. Varför det?



Det finns så mycket man aldrig får någon förklaring till, och för det mesta är det säkert inte mödan värt att leta heller. I såna tankar gick jag när stegen förde mig gatan ner mot vattnet. Sedär, en sån där vattenskoter eller vad det heter. En kvarleva från varmare dagar.



Bortåt, bortåt längs vattenbrynet. Jag kände mig lite halvfascinerad av isen i vattnet, eftersom det var den första isen jag hade sett den här vintern. Medan jag stod där och fotade nedanstående foto blev jag varse att en äldre tant stod intill mig och rörde munnen i en pantomim.



Jag ryckte ur hörlurarna - som tanten uppenbarligen inte hade sett att jag hade instoppade - och började lyssna till henne. Hon pratade om hägrar, och att om jag fortsätter en kilometer längre bort så kan jag se dem sitta uppflugna i ett träd. De har blivit skrämda dit av kor, sade hon.

Men jag hade ingen tid att gå dit. Rasten var nästan slut och jag vandrade tillbaka. Jag passerade vattenskotern igen, och kunde inte låta bli att gå ut en bit på bryggan. Där böjde jag mig fram över vattnet och plåtade mig själv.



Det har gått en stund sedan jag började skriva. Jag tittar ut genom fönstret, och nu är det verkligen kolsvart. Man kan bli deprimerad av mindre mörker än så här, och jag är verkligen glad att jag sög i mig några fattiga solstrålar idag.
---
Läs även andra bloggares åsikter om rast, promenad, foto