Häromdan satt jag och kollade på nån svensk deckare/polisfilm - minns inte vilken - och störde mig enormt på färgsättningen. Allt var filmat i nån slags blågrå nyans som antagligen skulle signalera kyla och modernitet på samma gång.
När började det här jäkla ofoget? Var det kanske med Seven, för femton år sedan, den var ju liksom gulaktig den. Det kanske var så, och sen dess har det bara gått utför på färgfronten. Det hela känns fuskigt, slappt och genvägsaktigt, tycker jag, och förresten funkar det inte heller. Blågrått känns inte kyligt och modernt, utan bara trist.
Tacka vet jag hur det var förr, på 40, 50 och 60-talen, då visste de att ösa på med s k ö n a färger. Saltkråkan var, när jag tänker efter, en höjdpunkt färgmässigt. Och till och med när det var nattscener lyckades man med färgerna förr. Kolla in den här, den är från 1950.
(Ur filmen Gone to Earth)
---
Läs även andra bloggares åsikter om filmer, färger
Den här bloggen är avslutad. I över 10 år höll den, men det blev rätt sporadiskt mot slutet. Jag bloggade länge, och man ändras som person med tiden, så eventuella åsikter jag har gett uttryck för kan vara inaktuella. Det KAN vara så att jag tycker tvärtom numera. Men jag låter det ligga. Det är lite kul med ett halvprivat tidsdokument.
10 kommentarer:
Deckare i technicolor, eller krigsfilmer för den delen, anses väl inte så fräscht idag. Kollar man in Krig och fred (med Hepburn), Goldfinger eller Borta med vinden så är det ju ingen som ställer upp det så klart och redigt och med lysande färger nu - fast dagens fotoarbete är nog inte billigare i alla fall. Hundra explosioner, digitala övertoningar och spotlights på konstiga tällen - det kopstar säkert kosing det med.
magnus: Goldfinger-färger kräver mer av regissören, skulle jag tro. Att lägga på ett blåfilter för att därigenom skapa en "blå stämning" är ett sätt att slippa anstränga sig.
Johnny: "Freedom - the Blue Movie" (Kieszlowski) ;)
magnus: Märkligt nog har jag inte sett någon av de där tricolor-filmerna.
Se7en är ett mästerverk i sig själv och tonen på färgerna var exemplariska för att framhäva den nedgångna och sunkiga delen av vår värld där allt och inget är tillåtet på en och samma gång i en hopplöshet som är långt bortom normal uppfattning.Ungefär som ett par välanvända jeans som man kan utan och innantill men som med tiden tapat färgen för att denna original färg med tiden inte orkade hålla sig kvar och allt blev blekt och urvattnat men minnenna om de blå ursprungsjeansen lever förmodligen fortfarande kvar hos ägaren som någon form av hopp för dessa gamla jeans.Så symboliseras Se7en.Kan ju inte bli bättre.Vem vill göra en bestialisk film om en massmördare som avrättar sina offer enligt bibelcitat i ett hav av sommarblommor med en klarblå himmel som bakgrund och en mördare som ber om ursäkt för sin handlingar i en precis nypressad kostym.Hittar man ju inte ens i Wallander filmerna.Nä fy fan.
Ett mer tidigt exemplar av dessa ibland pålagda effekter kunde man hitta redan i filmen Jabberwocky med bla Michel Pallin från 1977 där milön kunde upplevas som smått dimmig eller disig.
http://www.youtube.com/watch?v=SlsqgaYYLLs
Pelle
pelle: Allt som har kommit från Monty Pyrhon-gänget har englandsfärger, tycker jag. Även nä'r det är färggrant känns det englandsgrått på nåt vis. Jag kan inte riktigt förklara. Med det inte sagt att det är dåligt, utan tvärtom. Jag blev sugen på att skaffa fram jabberwocky nu.
Harunte sett Borta med vinden? Gör det!
Ullah: Den har jag sett, även om det var tusen år sedan. Se gärna den jag visar här ovan, Gone to Earth, den är inte bara färgsnygg, utan skönt sagoaktig på nåt vis.
Tycker att du har rätt angående färgerna. "Det var bättre förr" :)
Särskilt vad gäller tecknat skulle jag vilja säga, njuter varje julafton av de gamla disneyklippen. Sen i slutet kommer det nån modern färglös/dataanimerad skit och man ba "orka".
petronella: Mer färggrant till folket!!
Skicka en kommentar