Jag satt och lyssnade runt på gammalt jox i Spotify när jag kom att tänka på saken - att under en viss tid i mitt liv måste dessa omslagsbilder ha varit precis lika söndertittade som skivorna var sönderspelade. Om inte mer.
Jag tror det funkade så här, att jag identifierade bilderna med musiken; gillade jag musiken som fan så gillade jag bilderna som fan. Och jag tror att det man gillar i den åldern definierar ens smak för resten av livet. Detta var antagligen på gott och ont, eftersom man antagligen fick ganska mycket kitsch-smak med på köpet.
Jag kom att tänka på en annan sak också, att detta med stora, fina och påkostade skivomslag bara existerade under en viss tid. Vilken tid det handlar om kan andra ta reda på, men om jag säger från och med LP-skivans intåg till och med CD-skivans, då kanske vi hamnar rätt. Före LP:n misstänker jag att omslagen (till största delen) bara skulle redovisa innehållet med text eller bild, och efter LP-skivan blev allt alldeles för smått.
Så vi snackar om några generationer bara, som till stor del har fått sin konstsmak definierad av skivomslagskonst. Jag frågar mig: Har detta påverkat samhället, konsten eller kulturen på något sätt? Och när omslagpåverkan upphörde - påverkades samhället, konsten och kulturen av det?
---
Läs även andra bloggares åsikter om musik, lp, cd, skivomslag, konst, elo, 10cc, sweet, manfred mann
14 kommentarer:
Nu när man laddar hem mp3 så blir det ingen omslagskonst alls. Och det finns inga första-spår och därmed inga väl avvägda sekvenser bland låtarna. En enda röra är det.
I pv:s skåp står hundratals LP-skivor, prydligt sorterade.
Och själv har jag inte kvar en enda en.
Nu ska jag ta mig en titt på hans samling, - bums faktiskt -.
Matilda: Precis. Man kan vara lite skeptiskt till det där. När det kommer till nutida obetydliga artister spelar det nog ingen roll, men när vi snackar mästerverk, då krävs det nästan att omslaget finns och att låtordningen är i ordning.
Elisabet: Antagligen är konsten i den samlingen bättre och snyggare än den ni har på väggen. ;-)
Av de fyra LP-omslagen du visar äger jag tre (med tillhörande skivor) och helt klart är det Sheet music som är min mest spelade och också av mig mest betittade (för mig är det för övrigt världens bästa skiva, alla kategorier). Omslagspojkarnas manliga charm gick mig inte förbi, kan jag tillägga. Det var nog mest dem jag tittade på. (Nämnde jag att jag är 10cc-fan?)
Gissa vilken av de fyra skivorna jag inte har.
Ullah: Gissar jag rätt om jag gissar Manfred Mann? :-)
Nä, Sweet!
Ullah: Åfan. Jag fick för mig att Sweet fanns i var mans hem då för tiden.
Tror min kusin hade en skiva eller två. Jag minns Poppa Joe och Little Willy.
Intressanta funderingar. Jag tror nog mest att jag glodde på baksidan av omslagen när jag spelade skivorna.
Av de fyra har jag bara plattan med 10cc i min vinyl-samling.
Ullah: Jag tyckte alltid att de låtarna du nämnde var lite fjantiga.
crex: Å andra sidan är den ett riktigt guldkorn.
Jag bara minns låtarna, har aldrig tyckt att de var något särskilt. Förmodligen därför jag inte äger någon Sweet-skiva.
Ullah: Jag gillade Sweet, men som så många andra slutade jag med det efter grönan-incidenten.
Åh, den "incidenten" kände jag inte till! Vilka fåntrattar.
Ullah: Verkligen.
Skicka en kommentar