Jag har sällan själv varit inblandad. Jag gillar inte att slåss, och är rätt dålig på't misstänker jag. Men som sagt, massor av slagsmål har jag bevittnat, och nu sitter jag och har just kommit på en grej som knyter dem samman, nästan allihop, nämligen ett utrop man nästan alltid hör i såna sammanhang, från nån som vill att nån av slagskämparna ska sluta:
Sluta! De'nte värt'e!Eller på ren svenska: "Sluta! Det är inte värt det!". Just det, när jag försöker minnas åskådarropen från otaliga åskådare genom tiderna, och kanske från mig själv med, så är det detta utropet som dyker upp. Vad som är värt och inte värt är ibland oklart och förresten stiger och sjunker nog detta värde över tid, vad nu värdet är för något. Lustigt att jag kom att tänka på det här. Blunda och tänk efter själv, kanske har även du stått och ropat ut det.
---
Läs även andra bloggares åsikter om slagsmål, åskadare, fight, utrop
15 kommentarer:
Jag kan inte minnas att jag har sett ett enda slagsmål i verkligheten. Lever jag i en skyddad verkstad? Eller är jag bara ouppmärksam på min omgivning?
Ullah: Du minns nog bara inte. Tänk tillbaks till mellanstadiet, eller nåt.
Nu kom jag ihåg två elever som slogs när jag jobbade på högstadiet.
Ullah: det kanske är olika beroende på var man bor. Där jag gick i plugget var det ofta slagsmål, som jag minns.
Jag slogs ofta och gärna i mellanstadiet och då och då i högstadiet, men sällan i vrede. Nog inte sen lågstadiet i alla fall. Det var nog mest en lek där det också var intressant att få lite kroppskontakt. Rätt kul tyckte jag, när jag var starkare än grabbarna.
Kanske inte grabbarna tyckte likadant... kan jag inse nu. Jag minns en fästman jag hade i gymnasiet som INTE var så bekväm med att bli fasthållen i en judo-låsning.
KpF: Ja judolåsningar är förmodligen inget att leka med. :-)
Har du aldrig varit på hockey? Där gäller andra värderingar:
- Slå ihjäl den fan!
Hockey - nej, usch!
Gubben: Sånt brukar JAG för höra - när det är hockey på tv och jag försöker stänga av.
Jag slogs kärvänligt men på blodigt allvar med min skolkompis Åsa på lågstadiet. Varje rast slogs vi tills jag lyckades plantera mina tänder i hennes arm... då kom vi överrens om at det var dags att göra något annat.
Senare när jag var i övertonåren var jag fredsmäklare då min storebror hamnade i trubbel. Jag gick mellan hans stora käft och gorillorna som ville ge honom ett kok stryk. Ibland hann jag inte med, då fick jag sopa upp brorsan i en kasse och ta hem honom.
På den tiden fick jag säga till de som var som argast att det inte är värt ett besök på polishset, igen.
Hum, jag saknar inte de tiderna...
pq: Förstår att du inte saknar dem. Slagsmål och dyligt är bara kul i det halvt borglömda minnets skimmer.
Klockren observation! Det stämmer ju så väl, fast här i mina trakter skriks "Schluuuta, dä ä ente värt'et!!"
petronella: Bästa dialekten!
Ett minne jag har av slagsmål är i sena tonåren när en person i samma ålder som åkte med i min bil på en fest långt ut på landet slutade med att systematiskt sparka på en liggande 14-15 åring.Tog så illa vid mig så jag lämnade bilen och slog ner vederbörande antagonist där han sedan fick ta sig hem bäst han kunde.Svinet fick vad han skulle några år senare när han i hög fart rammade en betongklump med sin mc och dog på fläcken.Många år sedan nu men minnena finns där fortfarande över folks konstiga beteenden.
Pelle
Pelle: Antagligen avslutas många av dessa gränslösa människors liv mot betongklumpar av olika slag.
Skicka en kommentar