De här balkongerna var plåtiga och fina. Trots att jag befann mig långt under den understa kunde jag känna ackumulerad värme dallra från dem, åtminstone inbillade jag mig det.
Frälsningsarméns hus må vara på gränsen till kitchigt, men det går inte att komma ifrån att det är väldigt snyggt också.
Den här lökkupolen var försedd med en väldigt iögonfallande stege. Okej, tänkte jag, att det satt en tillfällig stege på en sådan arkitektonisk pryl, men den här såg väldigt permanent ut. Rätt fult.
När lunchrasten nästan var slut och jag var på väg tillbaks till jobbet passerade jag ett träd med ett stort kvisthål - eller vad de nu kallas - de där ovala håligheterna man ibland kan se på träd, ofta med tjocka rundade kanter. Just detta såg kanska könsliknande ut, och på köpet savade det ur det.
Det var dagens snusk det, tänkte jag, och den tanken ledde vidare till funderingar på dendrofili. Det jag funderade över var om lika många kvinnor som män är dendrofiler, eller om någon grupp är överrepresenterad. Jag lyckades inte komma på nåt svar där.
---
Läs även andra bloggares åsikter om balkonger, hus, frälsningsarmén, lökkupoler, dendrofili
2 kommentarer:
Hahahaha .., ja, du är i alla fall drabbad av den sjukdomen ,-))
Elisabet: Nejdå.
Skicka en kommentar