fredag, oktober 15, 2010

Det är lättare att plåta än att skriva

Igår fotade jag i kvadratisk form för att, som jag skrev: "försvåra för mig själv". Nu dagen efter, när jag läser vad jag skrev, märker jag att det lät rätt förmätet det där; en som vill göra saker svårare för sig själv är ju en som tycker att det är för lätt, vad han nu må pyssla med. Så är det inte - att plåta är inte lätt.

Men jag måste motsäga mig lite här - att ta bilder med kamera är naturligtvis lätt. Det blir alltid en bild bara genom att man trycker på en knapp. Och siktar man på något ur verkligheten (hur kan man förresten göra annorlunda?) blir det att man också avbildar verkligheten. Vem kan anmärka på det? Det är något win-win över fotografering också, för skulle man fota lite oskickligt, eller att förhållandena är dåliga, så att bilden blir för mörk eller suddig, ja då kan man alltid säga att bilden är konstnärlig eller åtminstone har nån slags känsla.

Nej, vill man göra det svårt för sig ska man istället skriva. Där kan man verkligen snacka om att man inte kommer undan med bortförklaringar. Antingen skriver man så att folk förstår vad man menar, och då får man väl anta att ens text är okej, eller så skriver man slarvigt och dåligt så att folk inte förstår, och då går det inte att komma undan med att säga att ens text är konstnärlig eller har känsla. Möjligen, tänker jag nu, kanske man kan skylla på att man skriver surrealistiskt, men även där finns det nog några slags regler, åtminstone om man vill kommunicera över huvud taget.

Jag märker att många, som i likhet med mig själv har bloggat länge, mer och mer övergår till att bildblogga. Skulle man be någon av oss om förklaringar på det skulle det säkert heta: "orden är slut", "jag har sagt det jag ville säga" eller möjligen prettovarianten "jag kommunicerar med bilder - de säger det jag vill ha sagt". Själv tror jag det handlar om bekvämlighet.

Att skriva är verkligen, i motsats till exempelvis kvadratiskt plåtande, att göra det svårt för sig, för skrivande ställer ju som sagt vissa krav på begriplighet. Skulle jag läsa igenom det jag hittills har skrivit här skulle jag säkert hitta en massa motsägelser, stavfel och allmän ologik. Och en annan sak ... jag minns faan inte vad jag skulle komma fram till här. Något var det, en slutsats av nåt slag, men vad?

Bäst att plåta istället.
---
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

10 kommentarer:

Miss Gillette sa...

När man lider av en såndär ospecifik kreativitet som famlar vilt omkring sig har jag märkt att det blir lättare om man sätter upp begränsningar för sig själv (som du med dina kvadratbilder; jag har gjort det en bland annat genom att plåta med min ganska kackiga mobilkamera och sen försöka åstadkomma nånting som åtminstone är estetiskt av denna taffliga (och här klämmer vi i med) grundplåt. Det handlar för min del inte om att jag anser mig vara nån överdängare i de vanliga teknikerna, utan snarare att jag saknar en bestämd linje att följa. Jag är pyttipannabloggare men jag är pyttipannafotograf också. Noga taget är jag nog en pyttipannamänska så stor jag är. Och begränsningar kräver att man formulerar sig mer specifikt. Vi som inte lever under åsiktsiktsförtryck och därför inte har några begränsningar som tvingar oss att utveckla ett eget lysande symbolspråk, vi får vackert måla upp våra egna små kreativa ramar och fållor.

Johnny sa...

Miss Gilette: Fan vad bra skrivet och sagt. Dina kommentarer - den här och en du skrev nyss i en annan post - förtjänar egentligen att bloggas. Gör det.

Miss Gillette sa...

Haha, ja jag är så djuuup. Nä duvet -- det där har jag redan sagt, de orden är slut. *garvar*

Ibland uppstår egna bloggningar i ett kommentatorsbås nånstans och det händer att jag tänker att jag skulle kunna blogga om det hos mig själv. Men då har jag ju redan sagt det och ids inte säga det igen.

Men detta hur begränsningar kan öka kreativiteten, det har jag faktiskt skrivit om förut. Om jag hade taggat mina postningar skulle man kunna leta fram det också, men så energisk är ju inte jag.

Johnny sa...

Miss Gilette: Jag minns skolan nu, kanske lågstadiet. Jag minns hur dåligt det blev när fröken sa att man fick rita vad man ville, jämfört med när hon sade att man skulle rita nåt speciellt. På nåt vis gäller den regeln nog ännu.

Miss Gillette sa...

Ja! Jag hade femma på alla uppsatsskrivningar i plugget -- utom den enda som vi fick välja ämne fritt för. Då satt jag och velade så länge att det jag väl skrev när jag hittat på ämnet blev hafsigt och dåligt.

Det stämmer så väl med mitt yrke: jag skriver, fast inte sånt jag hittar på själv utan sånt jag redan vet vad det ska handla om. Passar mig perfekt.

Johnny sa...

Miss Gilette: Det låter perfekt. :)

Mira sa...

Hm, ja... det är inte alltid valfrihet som är den mest kreativa lösningen på våra problem. -Skriv vad du vill! -Jamen, vaaad??? -Har utställningen något tema? -Näh, du får plåta precis vad du vill! - Jamen vaaad?

Lite bekväma flockdjur är vi väl. Får jag ett tema så kan jag koncentrera mig på att brodera ut det istället för att lägga tiden på att fundera ut vad jag vill säga... Eller är det där vi har det? Har jag ingenting att säga?

Plötsligt ser jag paralleller till samhället i stort; Vad vill du bli när du blir stor? Vilken gymnasielinje ska du välja? Vill du ha Aftonbladet eller Expressen? Vill du bo överst eller underst? Välj din doktor själv! Friskola eller kommunal? Vill du ha hemtjänst eller äldreboende? Välj mellan 17 olika filmkanaler! Varpå man hittar sig själv på golvet i tre små högar, skrikandes -Välj åt mig!!!

Hur kom jag in på det här???

Johnny sa...

Mira: Stoppa valfriheten! som det heter. :)

Bengt sa...

En form ger din dikt eller din bild ett kreativt språk du klär din bild innan du tagit den...målat den...skrivit den...

formen kan ge ett glas att hälla vatten i...därför är det bra att bryta regler och följa de om vart annat...

Johnny sa...

Bengt: "därför är det bra att bryta regler och följa de om vart annat" Som tur är, är det just vad som händer, eftersom man aldrig orkar att vara konsekvent.