Den här bloggen är avslutad. I över 10 år höll den, men det blev rätt sporadiskt mot slutet. Jag bloggade länge, och man ändras som person med tiden, så eventuella åsikter jag har gett uttryck för kan vara inaktuella. Det KAN vara så att jag tycker tvärtom numera. Men jag låter det ligga. Det är lite kul med ett halvprivat tidsdokument.
12 kommentarer:
dessa ögon - mannens på den övre bilden - glömmer man inte i första taget...
Marianne: Det är den blicken man får när ens fru har försökt ta livet av sig genom att dricka flytande syre (såsom sker i filmen).
känslan som uttrycks via ögonen...
Ja, i den mån man är en bra skådis, det vill säga.
Scenen där hon bultar bakom dörren/plåtväggen och sedan kommer ut med blodiga handleder och matt blick - som en anspelning på hennes självmord, kanske? eller 'bara' att hon en gång varit död - är otroligt stark.
Har just nu ingen möjlighet att kolla in vilka scener du valt men det är en fabulös film (om än mycket långsam).
Magnus: Långsamheten är en av kvaliteterna, tycker jag. Det tvingar en att tänka efter och att fylla ut luckor.
Johnny: Javisst, precis som förebilden 2001. Fast Tarkovskij är ännu långsammare.
Magnus: Båda är grymma filmupplevelser - fast man måste vara på rätt humör.
ja han är definitivt en bra skådis dvs inlevelsen i känslan verkar vara total...iaf kan jag känna hans desperation - förtvivlan - bara genom att kasta en snabb blick på detta du här producerat och lagt ut för vem som helst att sort of tolka och kommentera...
Marianne: Det är kul att göra så här. Att testa ifall bara ett litet ögonblick ur en film säger något om filmen. Eller om vad som helst, förresten.
ja det jag sagt/kommenterat säger hur som helst ngt om mej - tycker jag själv iaf - man vill ju försöka göra ett så gott intryck som möjligt - så här 'inför öppen ridå'...
Marianne: Det vill man. Å andra sidan kan man hålla en rätt informell ton ändå, och det är skönt tycker jag.
Skicka en kommentar