Lite surrealism i morse - torsdagsmorgonsurrealism. Jag väntade på bussen, 56:an, på Klarabergsviadukten. Mycket folk, morgonrusning. Jag hade dock en bra plats i väntkuren, och skulle säkert få en sittplats i bussen.
Sedärja, där kommer den ju nu. Men vadihe..? Ett gäng småungar tränger sig förbi mig. Plötsligt står de framför mig, och när bussdörren öppnas börjar de välla in. Allt jag ser är ett myller (om tre-fyra stycken nu kan myllra) av täckjackor i bjärta färger samt toppluvor, och själv guppar jag i deras kölvattent.
Men jag kände mig storsint. Småungar will be småungar, tänkte jag, och dessutom var jag trött. Lite surt bara, det såg jag strax, att de ockuperade de sista sittplatserna i bussen. Men nåväl, tänkte jag, sånt får man leva med.
Jag började gå framåt i bussen och såg nu ungarna framifrån. Okej, jag kan ju åtminstone ge dem onda ögat hade min tanke varit, men något sådant blev inte av. Ansiktena på de trängiga ungarna var gamla ansikten. Övre medelålders halvrynkiga fejor var det.
Det tog nog några sekunder innan min hjärna kopplade. Det jag hade tagit som ungar - för korta nog var de - var i själva verket kvinnor från nåt annat land. Fan vet var de kom ifrån, men jag tog en flukt på Wikipedia nu och indoneser verkar ju vara jäkligt korta, så såna kanske det var.
Hur det nu var med den saken så var det en ganska surrealistisk upplevelse att se "fel" ansikten titta tillbaks på en i bussens gulaktiga belysning i morgonmörkret. Snudd på läskigt.
Den här bloggen är avslutad. I över 10 år höll den, men det blev rätt sporadiskt mot slutet. Jag bloggade länge, och man ändras som person med tiden, så eventuella åsikter jag har gett uttryck för kan vara inaktuella. Det KAN vara så att jag tycker tvärtom numera. Men jag låter det ligga. Det är lite kul med ett halvprivat tidsdokument.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar