Ett öde hus

Dagens vandring – som för övrigt blev cirka 13 000 steg lång – bjöd på ett ödehus. Ibland måste man bekväma sig med små omvägar, brukar jag säga till mig själv, och idag tog jag mig på orden och tog några små snedsteg åt sidan.

Det var då jag fick se en lång, lång – eller snarare kanske: hög, hög – trappa som ledde upp på ett berg. Men det var inte fritt fram att stövla upp för den, för ett träd hade spärrat vägen. Av rosten på staketet, just där trädet fallit, att döma, var denna avspärrning inte helt färsk, utan säkert minst ett par år gammal. Nå, jag skuttade över trädet och tog mig uppåt.

Det var då jag mötte detta lilla öde hus. Förresten, vad är skillnaden mellan ett öde hus och ett ödehus? Jag vet inte jag, men detta hus var nog bäggedera.

Fönsterna var förspikade och huset såg ganska allmänt fallfärdigt ut. Jag gjorde åt mig ett inre expertutlåtande angående husets status och ålder, men eftersom jag inte är nån expert kom jag inte fram till något. Men jag gissade att detta hus, som nog hade varit nån sorts sommarstuga, hade sin storhetstid nån gång på 60-talet.

På husets högra sida fanns en liten uteplats. En fin kullerstensmurad mur löpte omkring den (huset låg rätt högt upp på berget, så det kanske behövdes), och i hörnet fanns en tegelspis där säkert mången god korv har grillats genom åren. Det var en finfin sjöutsikt från denna uteplats.

På husets vänstra sida, sett framifrån, var dasset. Det var ihopbyggt med huset, men stod inte i förbindelse inifrån; för att gå in var man tvungen att gå ut.

Dörren var olåst, så jag gläntade upp den. Det var superkraftigt motljus där jag stod, och jag hoppades att bilden inte därför skulle bli alltför mörk. Som synes funkade det hyfsat.

Detta dass var verkligen en sommarstugeklassiker i sitt slag, tänkte jag. Det fanns förresten en hylla därinne. Godis(eller om det är kak)burken där till höger minns jag så väl från när jag var yngre. Nu ser man dem inte så ofta längre.

Sedan knatade jag över till baksidan. Det var soligt och varmt idag, så allt kändes fint och trevligt, men jag misstänker att höst och nattetid så utstrålar detta hus rätt kraftiga Evil Dead-vibbar. Så var det som sagt inte nu, och jag hade alls inga problem med att pressa mig mot husväggen …

…. och sträcka upp handen (som höll i kameran) för att ta en interiörbild. Jag nådde inte upp, utan bilden som du ser här nedan fick jag själv se för första gången i datorn. Men jag tänkte i alla fall tanken att det vore fasen inte helt otänkbart om jag hade fångat nåt spöke eller gast på bild.

Men det var inget läskigt med husets insida. Bara soligt och dammigt. Dammsugaren därborta var nog förresten inte av nyaste märke.