Gast

Ordet gast är ju ganska synonymt med ordet spöke. Med huvudet lutat mot det kalla, fuktiga bussfönstret i morse, skumpandes gatan fram genom vätan och morgondimman, satt jag och funderade över det. Det heter ju ghost på engelska - så varför kör vi då inte med den svenska varianten av det - gast - utan med spöke?

Det kan man ju fråga sig. Gast låter betydligt mer kusligt, trolskt och spännande än spöke. Spöke låter bara barnsligt. Spöke låter också mer nytillverkat än gast, som ju låter riktigt uråldrigt. Jag tar en sväng till Wikipedia nu, och läser om'et.

Etymology: West Proto-Germanic *gaistaz. Cognate with Old Saxon gēst (Dutch geest), Old High German geist (German Geist). Descendants: English: ghost. Etymology: Proto-Germanic *gastiz, from Proto-Indo-European *gʰostis, whence also Old Norse gestr

Och så vidare, och så vidare, som det brukar vara med riktigt gamla proto-ord: de låter ungefär likadant i hela europa och säkert in i asien med. Så varför har vi då börjat köra med det oskrämmande ordet spöke då? Det vet jag fortfarande inte, och eftersom det i skrivande stund ännu är morgon och jag är trött tänker jag inte inleda nån jakt på det.

En lustig sak som jag precis kom att tänka på är att ordet ghost innehåller två motsatser - eller kanske snarare två delar av samma grej. Ghost kommer från ordet gäst, alltså nån som hälsar på hos någon. Säkert gäller detta på de flesta språk: ghost - gäst = besökare. Nå, tar man bort g:et i ghost så blir det ju host, vilket betyder, åtminstone på engelska, värd - alltså nån som tar emot en besökare, en gäst. Lustigt.