Det här såg jag

Att promenixa omkring på stan innebär att sköljas över av intryck. Om sedan det som sköljer över en lämnar några avtryck, tja, det bestämmer man väl lite själv. Precis som man kan välja att inte lyssna - att låta ljudet gå in i ena örat och ut genom det andra - kan man välja att inte se. Vars synintrycken då tar vägen ut vet jag inte. Kanske genom öronen, kanske genom någon annan kroppsöppning. Det kanske är olika på olika personer.

Att ha kameran med sig ut är att välja att se, åtminstone föreställer jag mig att det är lite på det viset. Man håller gluggarna öppna, helt enkelt. Detta gjorde jag idag på lunchrasten, och detta är vad jag fick se.


Hmm, tja jag antar att man kan kalla ruttna mandariner för rödlök (eller: lök röd), men det är ju fortfarande ruttna mandariner det rör sig om.


Linnégatan. Man ska tydligen asfaltera. Ett gäng maskiner i samverkan med varandra, vaktade av jobbargubbar med flaggor, styrda av jobbargubbar utan flaggor (maskinerna alltså), river bort det gamla asfaltslagret. Säkert ett decimeterdjupt lager avlägsnas och pumpas upp på ett flak. Vart tar det vägen sedan? Blir det till ny asfalt tro?


Sedärja, det brinner. Det är Kungliga Tekniska Högskolan som gör det (eller åtminstone en del av KTH). Jag läste någonstans, någon gång, att detta hus är Sveriges fulaste. Nå, nu har man alltså chansen att göra om och göra rätt.

Jag såg branden på långt håll. Jag rörde mig ditåt. Men hur jag än gick och gick närmade sig inte stället som brann (eller snarare: jag närmade mig inte stället). Det tog mig evigheter att ta mig dit. Till slut var jag framme, men då var rasten nästan slut. Jag fick springa tillbaks till jobbet. Det är en eftersvettig person som skriver detta.

[svd, svd, ab, ab, exp, dn, dn]