Den här bloggen är avslutad. I över 10 år höll den, men det blev rätt sporadiskt mot slutet. Jag bloggade länge, och man ändras som person med tiden, så eventuella åsikter jag har gett uttryck för kan vara inaktuella. Det KAN vara så att jag tycker tvärtom numera. Men jag låter det ligga. Det är lite kul med ett halvprivat tidsdokument.
Den här grejen såg jag idag. Det var två träd som - om de hade varit av samma sort – nog hade vuxit ihop. Så icke nu, utan här gned de bara mot varandra och sårade varandra. Björken, om det är en sådan, verkar ligga mest illa till. Jag tyckte synen var intressant. Förresten, rubriken kanske är lite fel. Det kanske ska vara okompatibla.
7 kommentarer:
Härlig bild!
Som norrlänning förordar jag naturligtvis o framför, även om det inte är korrekt. Tyvärr måste jag magistra dig, slå dina fingrar med pekpinnen och påpeka att din stavning inte är rätt, OM nu inte kompLatibel faktiskt ÄR ett ord!?!
bb:Hoppsan.
i vilket fall som helst så tycker jag den översta bilden är vacker - särskilt vackra tycker jag de gröna bladen - nästan längst upp till vänster - är... (vattnet år oxå vackert...)(du k a n ta vackra bilder johnny - dina bilder uttrycker a l l t i d något - något för betraktaren att tolka - och - som jag ibland brukar säga - det finns - egentligen - lika många tolkningsmöjligheter som det finns männischor...)
En björk och en al, va? Hm. Jag hejar på björken, fast jag har för mig att alar är segare.
Det är nog mindre vanligt att träd av olika slag växer ihop (än träd av samma slag alltså), fast på mina ägor (det låter, det) har jag en lönn som slingrar sig kring en rönn. Vad det nu ska bevisa. Att det är möjligt att inte bara samexistera, utan att också gilla sin nästa, kanske.
MJ: Vad snällt du skriver. :)
Miss: Det vore häftigt om två helt olika sorter under skapa nån slags okänd hybrid. Kanske nåt här:
http://www.youtube.com/watch?v=aVXEA7_y344
johnny: Så uppfattar jag att min trädgård vill göra just nu. Allt växer så det frasar och gnekar i alla vrår. Under sex dagars bortovaro hade grönskan ätit upp en skottkärra. Jag hittade den när jag klippte gräset och mindes då att jag hade glömt ställa in den några dar tidigare. Nu syntes den inte längre ... Då blev jag nästan lite nervös.
Miss: Naturens hämnd.
Skicka en kommentar