tisdag, oktober 04, 2011

Blandat bandat och skvalande malande om bloggande

Löven på träden håller på att ändra färg. De går från grönt till brunt. Men ännu så länge har de bara hunnit halvvägs, de är gula. Fast inte alla så klart, de flesta är nog fortfarande gröna.

Att vara sugen på att blogga men att inte ha något att blogga om, det känner nog många igen. Jag som har bloggat rätt länge kan komma med ett tips angående detta. Skriv ner vad du ser. Som jag gjorde nyss, alltså. Jag tittade ut och såg vad jag såg, och därefter beskrev jag vad jag såg. Har man väl kommit så långt har man ju liksom redan startat, och kommer man inte på något intressant medan man skriver kan man ju lika gärna fortsätta att beskriva det man ser. Alltid roar det nån .... eller?*

Och nu lite självkritik: Jag skriver alldeles för omständligt. Detta prat om lövens färg hade lika gärna - ja bättre - kunnat vara: Det börjar höstas.

Lite mer självkritik. Jag skriver inte som jag pratar. Skriv som du pratar, heter det ju. Åtminstone hette det så förr. Fast egentligen var det en dum uppmaning. Det finns redan tillräckligt många som skriver som de pratar, och väldigt ofta blir det oläsligt.

Ändå vill jag sträva lite ditåt, för jag tycker att skillnaden mellan mitt talspråk och skrivspråk är för stor. Inte för att det spelar någon roll ur ett kosmiskt perspektiv hur just jag pratar och skriver, men vafan, nåt ska man ju störa sig på. Så här låter det första jag skrev när jag läser det högt. Inte helt naturlig, va?



*Kanske lite off topic egentligen, men Maja ställer på sin blogg en intressant fråga. Vars tar flitiga kommentatorer vägen när de försvinner? Plöjer man sig igenom hennes blogg bakåt i tiden märker man strax att antalet kommentarer till de olika posterna har gått i vågor. Ibland har vågtopparna nått en höjd av hundratals, för att sedan sjunka till noll. Att jag tar hennes blogg som exempel beror på att där syns vågorna tydligare än på min.

Ja vart (jag skrev vars här ovan, man måste variera sig) tar de vägen? Går de vidare till nån annan blogg efter att ha knaprat klart? Funkar de som en egyptisk gräshoppssvärm på det viset? Gräshoppssvärm är kanske en dum beskrivning - för såna gillar man inte - medan man ju faktiskt gillar kommentarer/atorer. Men det är ju i alla fall hyfsat beskrivande. Slutar de kanske läsa bloggar över huvud taget?

Nu läser jag vad jag har skrivit hittills. Som så ofta förr har jag gått ner mig i metabloggandeträsket. Jag gillar det inte alls. Jag funderar på att radera hela skiten, men bestämmer mig istället för en lätt självföraktande rubrik till posten. Känner att jag måste liva upp lite. Vi kör "On The Sunny Side Of The Street". Först med Judy Garland, och sen med Ella Fitzgerald.



Vilken var bäst? Jag föredrog nog Judy. Små lättsamma jämförelselekar livar faktiskt upp lite.

18 kommentarer:

Marianne Johansson sa...

(JAG föredrar Ella! - varför? - jo det 'sort of' s v ä n g e r! - det känns braa mä sånnt som svänger ibland...)

Johnny sa...

Marianne: Ja det svängde, det har du rätt i. Det kanske handlar om inspelningen också, om kvaliteten på den.

Det jag gillade med Garland - och som jag gillar med flera saker från den tiden - är att det ibland låter burkigt - men som att de sitter i en väldigt stor burk. Som att vara ensam i en tom hangar.

Jag tycker 30 och 40-talsmusik ibland därför kan skapa lite mardröms-associationer, men det är också därför att jag gillar det.

Mia* sa...

Fan vad coolt - du låter ju som en riktig uppläsare! :)

Fast vad jag egentligen tänkte säga var att jag gillar metabloggande (också) - jag gillar att få ta del av hur andra tänker och upplever världen i eller omkring sig, vare sig det är i bild eller ord. Och med det vill jag alltså uppmana dig att låta även metabloggandet få finnas. Det är ju ditt funderande som fängslar (åtminstone mig), vare sig det handlar om andra eller dig - eller din blogg.

Johnny sa...

Mia*: Tack så mycket. Fast jag tänker så här också, att jag har ju bloggat så länge - att jag borde ha kommit förbi metabloggande. Jag borde ha blivit klar med de här funderingarna för åratal sedan. Att se mig själv blogga på det här viset blir lite grand som en bekräftelse på mitt eget stillastående (om jag nu ska vara lite hård mot mig själv). Å andra sidan - om metabloggande är skoj för andra bör man naturligtvis fortsätta med det - vilket jag ju tycks göra. :)

Mia* sa...

Det låter bra! Att du fortsätter alltså. :) Sedan tycker jag nog att du har lite konstig syn på det hela... bloggandet är inte en rät linje, där man prickar av steg efter steg. Precis som livet i övrigt tror jag det handlar om iterationer - man gör, man är, man analyserar och man korrigerar. Och så börjar man om igen. Det är mer spiralform på utveckligen så som jag ser det - hur får man annars riktigt bra perspektiv på saker och ting? :) (vet inte om tanken håller, men den kändes bra när jag skrev den...)

Ordverifiering: milis - hm...

Anonym sa...

Jag gillar Judys och Ellas version lika mycket! Och jag håller med Mia, har länge tyckt att du har en behaglig uppläsar-röst.

Kan inte svara på var alla kommentatorer tar vägen. Jag följer bara 3 bloggar, din, Cattas bubbla och Lotten Bergmans. Det räcker gott och väl för min del. Jag kommenterar bara på din och Cattas bubbla, har av någon anledning inte blivit av att jag har kommenterat något hos Lotten, kanske av rädsla för att få en röd bock i kanten? Hon är ju trots allt språkpolis! ;-)

Hasse

Johnny sa...

Mia*: Men om det är en spiralform på utvecklingen så ska den ju i alla fall leda uppåt. Det jag tänker på ibland är att man kanske nådde vägs ände för länge sedan, och nu står och stampar. Å andra sidan har man (jag) ju rätt kul med stampandet. För det mesta. Det KAN vara så att man inland bara blir trött på sig själv, men skyller på bloggen.

Hasse: Vissa kommenterar inte heller jag hos. Jag kommenterar inte mycket över huvud taget, förresten. Men hos vissa är det så att de skriver så bra att det är svårt att skjuta in något.

PaljettenQ sa...

Ordverifiering: rably :)

Jag tycker det är intressant att följa dig i ditt bloggande över tid, inte alla ämnen lockar att kommentera om men det gör ju inget. Variationen är bra. En av de få bloggar jag kollar in varje vecka.
Orsaken till att jag kommenterar rellativt ofta hos dig är att du faktiskt reagerar och svarar på de kommentarer du får. Det är tyvärr inte alla som har den inställningen. Det är ett blogghyfs du har lärt mig, att svara på tilltal :)

När jag själv är oengagerad i min blogg kan jag se att det ofta beror på att jag inte läser andra bloggar. Jag surfar inte runt och får liksom ingen input. Jag ruttnar på mina egna inlägg och snöar in mig. Fåfäng som jag är tror jag att andra minns vad jag har tagit upp för ämnen för fyra år sedan och blir rädd att det ska bli tjatigt om jag säger det igen :)

Ju mer engagerad och ju fler länkar till andra bloggar man gör desto fler läsare når man?

Mitt bloggande har blivit lite som att prata med mig själv och blir förvånad av att få ett svar. Glatt överraskad.

Johnny sa...

PaljettenQ: Du pratar inte bara med dig själv, utan även till mig. Jag har länge, länge haft dig i min Google Reader. Jag kommenterar väldigt sällan, som du har märkt, men jag läser alltid.

Aud Djupaudga sa...

Det där med kommentarer är ett mycket intressant fenomen som jag inte fått kläm på än idag. Jag kommenterade i flera år, till ca nittio procent hos Maja, innan jag kom på tanken att öppna egen blogg. Jag såg mig själv som kommentator och inte bloggare. Fortfarande skriver jag betydligt mer hos andra i kommentarsfälten än jag gör hos mig själv. Jag skriver dessutom kommentarer som är längre än de flesta av mina egna inlägg. Det vete fanken vad det beror på, men en sak jag märkt är att jag blir mycket osäkrare i språket när jag ska skriva hos mig själv och inte som kommentator hos andra. Det känns som att ansvaret att stå för varje bokstav är tyngre på en egen blogg.
Annars känner jag väldigt väl igen vad PaljettenQ skriver. Jag har förvånat mig mycket när jag surfat runt och kikat på helt andra delar av bloggvärlden och sett bloggar som har noll eller ibland en kommentar, och som aldrig svarar på de enstaka kommentarerna. Det signalerar ialf för mig att man struntar i om man har några läsare eller inte, för man är sig selv nock. En blogg som inte vill kommunicera med läsarna blir ointressant till slut.

maja lundgren sa...

Metabloggande tror jag är en del av kommunikationen. Jag tycker att såna inlägg brukar vara intressanta, även tvekan (som "vad håller jag på med").
Sen håller jag inte med om att pratet om lövens färg var för omständigt, eller att det hade blivit bättre att skriva: "det börjar höstas". När man skriver som du gör där - "Löven på träden håller på att ändra färg" - så beskriver du något självklart, men eftersom det är bra skrivet så blir det som att du hejdar förloppet, och så kan man få syn på det igen.
"Skriv som du pratar" - eller talar - ja, var det inte Postverket som hade en kampanj för att få folk att skriva fler brev och vykort, och lanserade den sloganen? (sloganen?) Då tror jag att det fyllde en funktion. Det var långt före Internet och rätt många människor skrev faktiskt aldrig en rad, jag tror att det fanns en helt annan nervositet inför att skriva också. Rädsla att det inte skulle duga. Stränga lärare hade kanske sagt att det är förbjudet att börja en mening med och (vilket inte är sant), eller framfört några andra (eventuellt) godtyckliga regler som fungerade förlamande. Idag är skillnaden mellan skriftspråk och talspråk betydligt mindre tror jag, och det kanske till och med kan vara läge att skriva mer som man... skriver?
Jag vet inte, det kan vara kul att blanda utpräglat skriftspråkliga uttryck och konstruktioner med mer talspråkliga.
Jag känner mig ju ganska... pinsam och egotrippad när jag gnäller om för få kommentarer, särskilt som jag rätt sällan kommenterar i andras bloggar... Det var en jättestorm i min blogg för längesedan, verkligen hela havet stormar, och när det lugnat ner sig var det ganska många som hängde kvar. De flesta har troppat av nu, en del skriver en kommentar nån gång ibland.
Jag håller med Aud Djupaudga om att det många gånger är roligare att skriva kommentarer än inlägg. Och det tror jag beror på det interaktiva, som det ju så tjusigt heter...

Johnny sa...

Aud: För mig funkar det här med kommenterande som med lägenheter. Hemma i min egen lägenhet/blogg kan jag skrota runt hur jag vill. Orakad, otvättad. Naken om jag vill. Den som hälsar på får acceptera läget, men jag lovar att försöka ge ett trevligt bemötande.

Men om jag hälsar på i någon annans lägenhet/blogg, då försöker jag att vara ganska städad i mitt pratande och uppträdande. Jag blir osäker och håller nog tyvärr mest tyst. Men jag går omkring där, och skulle jag befinna mig i badrummet kollar jag även in i badrumsskåpet. :)

Ja, det finns ju, som du säger, en del som aldrig svarar på kommentarer. Jag kan förstå den stilen om det är nån som får hundratals. När jag själv nån gång ibland (dock sällan) får alldeles för många kommentarer för att orka ge ett trevligt svar till var och en av dem, då försöker jag att adressera alla på en gång.

De som aldrig svarar på kommentarer, uppfattar jag som snobbiga och pretentiösa, och hur bra bloggen än är tröttnar jag på att besöka den.

Johnny sa...

maja: "Det kanske till och med kan vara läge att skriva mer som man... skriver?" Haha, det där var ju nästan bevingade ord.

Ja, jag tror det var posten som kampanjade. Det jag menade (tror jag) var att nu är det nästan så att många snobbar med att skriva talspråk, medan det egentligen handlar om att de försöker dölja att de är alldeles för latmaskiga för att försöka skriva "rätt och korrekt". Fast jag har ingen statistik, det kan lika gärna vara inbillning från min sida.

Egentligen är det varken pinsamt eller egotrippat att vilja få kommentarer (och att sörja över att inte få några), för kommentarer är ju en slags bekräftelse på att folk verkligen har läst det man har skrivit. Dessutom är ju viljan att få kommentarer ett slags bevis på att man är öppen för debatt och/eller samtal, samt interaktivitet, och inte nån slags Bertil Enstöring.

maja lundgren sa...

Kommentarer blir ofta latmaskiga för min del - det kan bli både felskrivningar och det ena med det andra... Men ibland tvekar jag mellan "sådana och "såna" ("såna" kan kännas för talspråkligt, samtidigt som "sådana" nästan låter styltigt).

maja lundgren sa...

Jomen Bertil Enstöring måste också få finnas.

Johnny sa...

maja: Jo, Bertil Enstöring måste ju få finnas. Jag är förresten själv till stor del en sådan/sån.

Jag tycker förresten att du är kung av bra kommentarsbemötande.

maja lundgren sa...

Oj, tack. Nej det är det nog du som är!

Johnny sa...

maja: Vi är bägge ett gott exempel. :)