Morgonberikning

Jag tror jag slutligen råkade se Dalís/Buñuels "Den andalusiska hunden" på ett hyfsat lämpligt sätt. Jag vaknade till av ett sms. Jag sträckte mig efter mobilen, som låg på laddning alldeles bredvid mig, tryckte på de rätta knapparna och först därefter öppnade jag ögonen lite på glänt. Jag befann mig fortfarande mellan dröm och verklighet och kroppen kändes oerhört tung. Men så började jag, vilket är rätt typiskt mig, istället för att lägga ifrån mig mobilen och somna om, att surfa på den. Tänkte väl nån slags halvsnurrig, drömsnurrig tanke i stil med: "Ska bara".

 Hamnade på nåt ställe där någon recenserade en film om en ormkvinna. Jag orkade inte läsa särskilt noga utan rullade bara nedåt i texten, fastnade här och där. Fastnade vid ett ställe där det sas att nån månscen i ormkvinnefilmen påminde recensenten om en månscen i "Den andalusiska hunden". Egentligen blev jag inte nyfiken att jämföra dessa månscener, för egentligen var jag fortfarande halvsovande - jag orkade bara inte lägga ifrån mig mobilen.

 Det fanns en länk till "Den andalusiska hunden". Jag tryckte på den. Jag ska säga att jag har läst en del om filmen (och som med allt jag läser och lär mig fastnar inte särskilt mycket, men åtminstone brukar ett så kallat "hum" fastna), och hade väl en liten, liten koll ändå. Men jag har nog aldrig sett hela filmen. Jag har säkert hoppat fram och tillbaks i den och kanske mest velat se [varning] rakkniv/öga-scenen [varning]. Men nu, halvdrucken som jag var, såg jag filmen i mobilen, på en decimeters avstånd.

 

Jag såg hela, vilket jag känner mig nöjd med. Med åren har jag börjat utveckla ett slags stressat adhd-beteende gentemot film, men nu låg jag tung, orörlig och vidöppen (så att säga, fast jag egentligen har otroligt svårt för uttrycket "vidöppen") framför de rörliga bilderna, och tog därför in hela filmen.

Filmens scener, som jag nog innan hade uppfattat som mer eller mindre random, de limmades ihop till nåt slags sammanhang. Inget vettigt sammanhang förvisso, men åtminstone kändes de inte som lösryckta grejor staplade på varandra. Vad limmet bestod av vet jag inte, kanske kvardröjande dunster från drömmarnas kärr.

Så nu känner jag att jag kan rekommendera den här filmen, på riktigt alltså. Men se den helst när du är lätt personlighetsförändrad, kanske full eller övertrött, för då tror jag den kan funka bäst. Fast vad vet jag egentligen?

När det kommer till ämnet förståelse av knepiga filmer brukar jag föreställa mig ett gäng människor kring ett cafébord. De har just sett en film, och nu pladdrar de kring den. Någon av dem verkar ha hyfsad koll på filmhistoria, och kan göra referenser och sånt. Någon vill bara bli underhållen. Någon fattar ingenting men gillar det mesta ändå. Och någon av dem fattar nästan ingenting, och blir därför arg och vill ifrågasätta allt vad de andra säger. Detta cafébord står i den stökiga, rökiga cafélokal som är mitt huvud, och det är ur detta sorl mina tankar om film brukar uppstå.