fredag, april 06, 2012

Lårfredagen

Som långfredagspresent till mig själv har jag skaffat mig mörbultade lår. Lägger jag mig ner så vill benen bara fortsätta att sjunka. Så känns det. Rätt skönt, faktiskt. Anledningen till känslan är löprundan jag gjorde igår efter jobbet.


View En hel jäkla timme in a larger map

Jag sprang (vill jag gärna kalla det, men kanske inte andra) en hel timme och fem minuter, och på den sträckan hann jag förflytta mig 8,93 km. Bra, dåligt eller rätt ointressant? Ingen aning, men jag kände mig åtminstone rätt duktig efteråt, och gör det möjligen fortfarande.

Min utveckling som ... ja, som nån som springer då och då ... har varit ruskigt snabb, må jag säga. Jag bläddrade bakåt i bloggen, och såg då att det var den 12:e februari som jag sprang för första gången. Så här skrev jag.
Jag fick för mig att ge mig ut och springa igår kväll. I snigelfart, för att skona knän och framtida löp-inspiration. Egentligen kunde tio minuter ha räckt, men så kom jag på att Kjell Höglunds klockrena och tänkvärda “Häxprocess” nästan precis är kvartslång, så jag bestämde mig för att springa så länge den varade.
Från att ha tyckt att jag pressade mig genom att sträcka tio minuters löpning upp till en kvart, till att springa över en timme utan att dö av det, på under två månader, det kallar jag ganska bra för att vara mig. Jag var, trots att jag kunde gå och vandra rätt långt och länge, ändå ganska försoffad och försåsad. Det firar jag genom att slänga upp den här godingen (som jag lade upp här för inte alltför länge sedan, men som tål att upprepas).



Tillbaks till mina lår då, och den mörbultade men sköna känslan i dem; en parallell. Jag tänker att det passar bra så här på långfredagen med den känslan. Jag tänker att Jesus, när han hängde på korset, kanske kände nåt liknande. Han kanske kände känslan av att det förvisso känns jobbigt just nu, men att det är värt det liksom, för den goda sakens skull och för allt det goda som liksom blir följden. Glad Påsk.