Nej fy satan, det där funkade då inte alls för mig. Redan efter typ 15 sekunder kännde jag att det skulle bli fruktansvärt jobbigt. Efter ett par minuter gav jag upp och öppnade munnen. Det där kan möjligtvis fungera för elitidrottare eller elitmotionärer som har en synnerligen bra kondition.Jaha, sedärja. Sedan bad jag ett par personer på jobbet att testa. Många på mitt jobb springer under lunchrasten. Jag bad dem rapportera hur det gick efteråt.
Inte särskilt uppmuntrande inför kvällens springtur. Men jag var fast besluten att testa i alla fall. Skulle jag klara 10 sekunder? 20? Några minuter? Jag hade mina aningar om att det nog skulle bli kort.
Såhär gick det: Jag klarade två kilometer, vilket nog tog ca 10-11 minuter. Sen gav jag upp och började flåsa med öppen mun som vanligt. Det var inte det att jag fick för lite luft, för det fick jag inte. Nä, det jobbiga var att jag blev mer och mer medveten om att jag andades, vilket för mig kändes rätt onaturligt. Det blev lite dubbeltänk. Jag visste att jag fick tillräckligt med syre i mig, samtidigt som jag kände att jag inte fick det. Det hela blev väldigt knasigt. Men jag ska nog testa det igen nån gång. Why not liksom, det är kul att testa saker.
4 kommentarer:
På't igen Johnny! :-) Jag kör nog den gamla beprövade metoden trots allt. Om nu detta skulle vara så fantastiskt bra så kan man undra vaför man aldrig hört talas om det förut?
Håller med, men som sagt, det är kul att experimentera.
Gud, så påhittig du är ,-)
Inte mitt påhitt.
Skicka en kommentar