Lite om medkänsla

I morse pratades det lite i tv om psykopater. En psykopat har för det mesta svårt att sätta sig in i hur andra människor eventuellt mår och känner sig. Jag drog mig det pratet lite oförhappandes till minnes nyss när jag öppnade Berwaldhallen - två minuter för tidigt.

För tusen år sedan jobbade jag natt på centralstationen. Inne i centralhallen var det varmt och skönt och man kunde knata runt där inne i skjortärmar, medan folk stod ute och frös i värsta vargavädret. Kontrasvibbarna blev rätt starka när man såg dem stå därute i kölden och mörkret, medan man själv bara mös därinne. "Dem" var oftast gamla alkisar och knarkare.

Egentligen är det fel att kalla sådana för uteliggare, för inte fan ligger man - man står och stampar och huttrar. Då och då drabbades jag av medkänsla och släppte in dem nån timme för tidigt eller så, fast bara när jag jobbade ensam eller i sällskap med nån äldre vakt, nån som var över tjugofem.

Det är märkligt, de yngre vakterna, de med lite mer nazistiskt sinnelag, de ville aldrig släppa in någon ens 1 sekund för tidigt. Varför då? undrade jag ibland. Jag fick alltid rätt raljerande svar på såna frågor, men jag lyckades till slut dra den slutsatsen att de ville uppfostra dem - lära dem att så går det när man har så dålig karaktär att man blir knarkare eller fyllo.

Är det en ålderspryl det där med bristande medkänsla, att man blir mer empatisk med åren? Eller är det så enkelt som att en del människor har mindre av den varan. Jag vet inte.