Caligola: "What would you have done if you had been given absolute power of life and death over everybody else in the whole world?"
Fellini-filmen Satyricon är ju allmänt sedd som en bra film, åtminstone antar jag det, och åtminstone tycker jag att den är det. Men jag ser inte på den som en vanlig film, utan mer som en konstfilm (eller vad man nu ska kalla det). Det är uppenbara kulisser och överspel - lite som modern teater. Jag ser på den som det kanske är menat att man ska se nya Roy Andersson-filmer på - scener i följd som var och en kanske kan ses som konstverk.
Men jag ska inte spela pretentiös här, för det är ingen mening; jag är så långt från film och konstkännare man kan komma, och har absolut inget underlag för att spela det.
Nå i alla fall, jag kom att tänka på den ökända filmen Caligula (eller: Caligola). Den anses ju som en riktig skräprulle. Det var hur länge sedan som helst sedan jag såg den, och när jag gjorde det var jag ändå så förblindad av den insprängda porren att jag inte alls kunde bedöma filmens eventuella kvaliteter.
Det jag tänkte på var: Skulle man inte kunna ladda ner/köpa/hyra Caligula och sen se den med samma ögon som man använder till Satyricon? Alltså att man helt bortser från det dåliga med den, och koncentrerar sig på det snygga och estetiska. Skulle det funka?
---
Läs även andra bloggares åsikter om film, romare, satyricon, gore vidal, caligula, fellini
5 kommentarer:
Ingen aning och jag har dessutom svårt för Fellini.
Du menar att filmen skulle funka som en slags fixeringbild - ena minuten ser man det tattigt gjorda och i nästa minut blir den en slug parodi eller surrealism? Jo, klart att det vore mnöjligt - jag såg "Giliap" håromåret och hade exakt den svävningskänslan, filmen var både överdrivet proggepos och en slags wass parodi på sin egen tid. Men det behövs nog en viss stilistisk känsla hos de som gjorde filmen för att det ska fungera rakt igenom.
Ullah: Det har inte jag. I like.:-)
magnus: Man kanske måste utrusta sig med ett slags inre filter på nåt sätt ... sätta det mentala skygglappar liksom.
Ja, jag är fortfararande osäker på hur långt "Giliap" var nån sorts medveten parodi. Folk 1975 kunde knappast se den så, inte ens de som jobbade på låt oss säga DN Kultur och Musikens Makt -idag går det inte att låta bli att skratta åt "Vi kanske är en särskild sort...(tung paus) Vi som hör hemma på Busarewski" (det brunmurriga hotellet i filmen). Å andra sidan brukar ironi inte funka om den inte har nån sorts syftningslinjer som går en bit utanför just den här filmen eller boken - det är därför en hel del typisk "Killing-ironi" inte funkar för mig, den sorten är för koketterande och blöt på något sätt.
magnus: Jag tror att Giliap bara var allmänt egen och hade svårt att passa in 1975 .. eller i någon annan tid.
Skicka en kommentar