Just det, friheten att kunna behålla händerna i fickorna från centralen (där man trots allt måste dra åkkortet) ända fram till sin egen ytterdörr om man vill, det är en slags frihet det. Men de har ändå gjort en miss tycker jag, det upptäckte jag i morse när jag stod där och frös.
Den radie, inom vilken dörrarna känner att de ska öppnas, är alldeles för stor. Man kan inte stå och vänta framför trappan, för där är det för trångt, och man kan inte vänta framför spärren, för utrymmet mellan den och bänken franför den är för litet. Alltså ställer sig alla på det ganska lilla utrymmet framför automatdörrarna, vilket gör att de ständigt står öppna.
Det är sånt man funderar över när man står och fryser. Man tänker: 'Hur tänkte dom?'. Ja, sen kommer ju tåget och man glömmer hela saken, ända fram tills man sätter sig framför datorn och undrar vad man ska blogga om. Då minns man.
---
Läs även andra bloggares åsikter om friheter, pendeltåg, automatdörrar
4 kommentarer:
Haha vilken fin ritning!
Petronella: tack för att du uppskattar den. :-)
Ja utan den hade jag kanske inte ens förstått vad det handlade om (jag är lantis)
Petronella: Och utan texten hade inte ens jag förstått vad bilden föreställer, trots att jag har ritat den.
Skicka en kommentar