Lite om svenska podcasts

I en kommentar till den förra posten blev jag lite grand ombedd att tipsa om bra podcasts. Tja ... jag vet inte ja. Jag har några standardpoddar som jag liksom har fastnat för, samtidigt som jag vet att det säkert finns massor av bra som jag inte ens har upptäckt. Ett sätt att upptäcka podcasts (svenska snackar jag om nu) skulle ju kunna vara att spana in Svenska podradiopriset. Men där finns naturligtvis inte alla som existerar, dock finns det ju en hel del.

Problemet är kanske att det inte finns någon riktig portal under vars tak svenska podcasts kan samlas. Så var det ju i bloggarnas barndom. Till slut skapades det ju både en, två och tre bloggportaler eftersom bloggandet blev så stort, men ännu så länge finns inte - vad jag vet - någon podportal.

Jag går inte sådär jättemycket på vad som sägs i podcastarna. Eller jo, det är väl klart att jag gör. Vad jag menar är att jag finner nästan lika mycke värdet i i hur rösterna låter och hur samspelet mellan de deltagande funkar, som jag gör gällande innehållet. Man skulle kunna säga att "känslan" är viktig för mig. Nå, vilka är det då jag lyssnar på? Dessa:

Elias och Fanny ang tv
http://fannyelias.wordpress.com/

Dom Kallar Oss Pods
https://www.facebook.com/domkallarosspods

OBITER DICTUM
http://www.odpod.se/

Dessa är liksom den hårda kärnan, dem jag inte gärna missar. Sen finns det ju andra podcasts, såna som det händer att jag lyssnar på, exempelvis Värvet (om det skulle råka vara en bra gäst). Och sen finns det ju de där stora podcastarna, såna som säkert väldigt många - dock inte jag - lyssnar på, såsom:

Filip och Fredrik
http://www.filipochfredrik.com/podcast-arkiv/

Alex & Sigges podcast
http://alexosigge.libsyn.com/

Skeptikerpodden
http://skeptikerpodden.se/

Radio Houdi
http://www.radiohoudi.se/

Varför jag inte följer dem beror på olika skäl, bland annat på att man kan ju inte lyssna på allt. Men de kan ju vara skitbra ändå. Och sen finns det ju de där podcastarna, har jag tagit reda på, som verkar hålla sig till någorlunda ett enda ämne: nationalism, serier, hedendom, film. Ja, det finns säkert väldigt många fler "en-ämnespodcasts" därute. Behovet av en portal torde föreligga.

En brist, som jag ser på saken, tycks vara att det inte verkar finnas några podcasts gjorda av folk över 40. Nu menar jag inte att folk över 40 skulle vara varken bättre, smartare eller något alls än dem under 40, men eftersom jag själv är 48 kan jag känna att det är en brist.  Mina egna pratningar vete fan om man ens kan kalla för poscast.

Dock kommer jag så småningom själv att bidraga till att lösa nämnda brist. Jag har snackat med en kompis om att göra små halvtimmesavsnitt då och då. Dessa kommer inte att försöka konkurera med andra podcasts i smarthet, rolighet eller nåt, utan mer likna överhört sitta-på-café-snack. Och faktiskt, det är just en sån podcast jag själv har saknat.

En monolog

När jag blir intresserad av något brukar jag slamsuga nätet efter saker som handlar om det jag är intresserad av. Det är kul att ge grejen lite kött på benen - utvidga vetandet liksom. Till exempel så letade jag efter löparsidor, artiklar om löpning och bloggar om löpning när jag själv hade börjat springa. Och fast jag just nu inte löper alls så prenumererar jag fortfarande på många av sidorna jag hittade. Jag tror många håller på så.

Just nu är jag ju rätt inne på podcasting (eller möjligen podcastning). Min egen podcast är inte mycket att hänga i julgranen, men det är heller inte riktigt meningen. Vad meningen är vete fan, men jag kommer nog på nån så småningom. Och även nu letar jag efter relaterat material - andra podcasts.

De stora och kända podcastarna hittade jag ganska snabbt. Hur länge sedan var det jag började lyssna? Minns inte. Kanske ett eller ett par år sedan.  En del av dem fastnade jag för och en del inte. Grejen var att de ju var lätthittade. Men de små (och möjligen obskyra), de som knappt nån lyssnar på och som det inte reklamas för, kanske likt min egen, de är inte särskilt lätthittade. De hittas genom att man slamsuger (ja, vad nu det är).

Häromdan hittade jag en. Alltså, det är en man som går omkring i markerna och pratar ... I TRE OCH EN HALV TIMME! Där ligger jag i lä. Det är hans fjärde sändning (efter vad jag kan se) och han har ökat i tid. Han började med 29 minuter, gick upp till 35 och ökade sen till 01.31. Och sedan då den jag har laddat ner - 03.30. Mycket prat blir det.

Han går omkring och pratar om ditt och datt. En hel del om det rådande vädret. En hel del om den Helly Hansen-tröja han bär. Och så drar han gamla minnen. Han har uppenbarligen bott i Stockholmsområdet förut, men bor nu på vischan. Han växlar mellan då och nu rätt oplanerat. Till en början är det lite jobbigt att lyssna; "Fan, han kommer ju ingen vart. Fan vad han upprepar sig. V i l l han komma nånstans?"

När jag lyssnade - och jag har bara lyssnat i en timme eftersom jag lyssnade på min entimmesrast - var jag själv ute och gick, och rätt var det var märkte jag att jag hade slutat störa mig på vad som sas. Jag märkte att jag nu hade börjat lyssna på samma sätt som om jag lyssnade på radioteatern eller nåt. På nån slags monolog.

Och som sådan funkade den verkligen. Vad som för personen bara var pratande i farten skulle helt klart ha funkat som radioteater - en monolog - och på köpet inte en helt oäven sådan. Här är den.

Istapp

Var iväg till soprummet idag. När jag skulle pula in soppåsen i sopnedkastet såg jag en liten pelare under luckan. Den såg ut att vara av plast.



Men det var den inte, utan av is. Den var helt enkelt en liten is-stalagmit (droppstenar som hänger ner, i motsats till denna som ju strävade uppåt, kallas stalaktiter). Den såg skum ut, malplacerad på nåt vis.



Antagligen hade väl luckan stått öppen, och från den hade vatten droppat, men det där att den var trubbig, ja det såg rätt konstigt ut. Jag motarbetade en impuls att pilla bort den, och sen gick jag därifrån.

Klotter

Jag gillar inte klotter. Värst tycker jag det är när man har klottrat på berg, på själva jorden liksom. Näst värst tycker jag det är när man har klottrat på hus. Snacka om att förfula folks boendemiljö. Tredjen värst tycker jag det är när man har klottrat på vår gemensamma egendom, typ på väggarna på Skogås pendeltågsstation. Kaklet är dock rätt nytt, och säkert behandlat på olika smarta färgbortstötande vis, så imorgon lär det vara borta. Det uppskattas. Klotter passar bättre på nätet, och när nämnda klotter är borta från väggarna har jag förpassat det just dit. Hit.

En kanin

På lunchrasten rörde jag mig bort till Galärvarvskyrkogården. Är det fint väder är det rätt artigt att knalla omkring på den. Är det senare på eftermiddagen och mörker och rägn, då är det snarare kusligt. Det är en fin kyrkogård med fina gravstenar - den ser verkligen ut som en kyrkogård ska göra. Där gick jag omkring och plåtade med mobilen. Här är ett par bilder från då.




Då såg jag något. Såg det i ögonvrån liksom. Nåt murrigt. Jag filmade.

Snäcka och lok

Jag var på väg mot toaletten, gick genom Berwaldhallens foajé, markplanet. Från våningen ovanför hördes musik. Det var väl nån slags kvartett som satt och övade. Ibland gör de det i foajéerna, det kan röra sig om att annat pågår på scenen och de därför inte kan hålla till där, att de är för många för att vara i ett övningsrum, eller så sittter de i övre foajén helt enkelt för att de gillar det och tycker att ljudet är bra. Jag har aldrig frågat. Det låter bra.

Musiken jag hörde var den som spelas på julafton i den där Jultomtens verkstad, stället där leksakerna marscherar in i säcken (4:18 in). Men det jag hörde - fast det var samma musik - lät inte riktigt som på julafton. Det lät lite mera ...

... snäcklikt.

Va? Vad tänkte jag nu? tänkte jag. Jag funderade lite. Jo fan, den versionen  jag hörde på väg mot toaletten lät mer som en snäcka. Skumt! Jag funderade på hur jag uppfattade tv-versionen, den på julafton. Hmm, den låter ju som ett litet ...

... lok.

En snäcka - vad fick jag det ifrån? Ingen aning. Ett litet lok - fick jag det från att det handlar om leksaker där? Kanske, men när jag tänker på saken så känns det som att den versionen ska vara som ett litet lok. Ett med vassa kanter, nytt och inte nött.  Sen tänkte jag vidare på snäckan och fick revidera den lite grand: en mussla ska det vara.

Finns det nåt namn på såna tankar? Nån diagnos? Jag vet att vissa kan kan omsätta ord till färger, så kanske det här är nåt liknande. Vem vet, kanske rörde det sig bara om flyktiga tankar i mitt huvud, nån slags inbillning bara.

En god gärning

- Haha! Jag trodde du skulle plåta henne.

 Vi var på IKEA i helgen, brorsan och jag. Han hade tröttnat på jobbiga, osorterade serviser i köket, och skulle nu köpa ett "flytta hemifrån-paket", plus nya glas och koppar. Allt det gamla skulle han göra sig av med. Tanken var att det skulle bli mer lättdiskat på det viset. Jag har själv varit inne på liknande funderingar, men nu hängde jag bara med som sällskap; det är kul att gå omkring på IKEA - om det inte blir för ofta.

På vägen ut passerade vi ett nedåt-rullband. Eller vad kallas de egentligen, de där platta, sluttande rulltrapporna som inte har trappsteg? Jag googlar: "Rullande trottoar". Nå, denna rullande trottoar var väl ca 20 meter lång, och fallhöjden var väl ... ja, inte fan vet jag. Åtminstone var den inte läskig. Jag, och de flesta med mig skulle inte ens tänka på att den fanns där, utan bara knata på utan vidare. Jag och de flesta alltså - men inte alla.

I början av bandet - på ovansidan alltså - stod en liten tant. En gammal tant, fick jag för mig. Hon stod där och tvekade. Hon satte ena foten på bandet, och drog rätt snabbt tillbaks den. Hon tvekade, och upprepaade proceduren. Om och om igen - som vore hon på väg ut över nattgammal is. Hon log, tanten. Nervöst antar jag. Det var en komisk syn.

- Kolla där, sade jag till brorsan.
- Haha.
- Haha.

Brorsan släpade på en vagn, fullastad med flytta hemifrån-saker. Den gick inte att ta på den rullande trottoaren eftersom några stolpar stod i vägen. Troligen hade väl olyckor hänt - fullastade, vältande vagnar samt trillande barn. De med last hänvisades till varuhissen. Brorsan gick ditåt, men jag gick mot den rullande trottoaren.

Jag ställde mig bredvid tanten. Hon var nog ingen gammal tant, visade det sig vid närmare påseende, men hon var rätt tantlik - hon klädde sig så. Hon verkade ha nåt slags eskimå-ursprung, nåt sibiriskt liksom. Människor från dessa kalla trakter tenderar att ha mycket underhudsfett i ansiktet, och det i kombination med de tantiga kläderna gjorde att hon såg ut som en liten gumma.

Hon var nog inte mer än 40. Hon kunde nog ingen svenska. Hon log (och såg rätt rörande ut) mot mig när jag dök upp och erbjöd henne min arm, typ som scouter gör när de hjälper gamlingar över vägen, så åtminstone måste jag ha lyckats att inte framstå som nån jäkla rånartyp, när jag dök upp. Tillsammans tog vi klivet ut på banan, och vi höll hårt varandra i hand när vi gemensamt klev upp på den fasta marken därnere.

Hon sa något utländskt och jag svarade varsågod eftersom jag antog att hon tackade, och sedan skildes vi åt. I samma veva dök brorsan upp ur varuhissen med sin vagn och skrattande uttalade repliken du kan läsa överst i texten.

- Va, svarade jag, inte är väl jag sån?!
- Jo.

Jag antar att han hade rätt där, men jag är också snäll ibland. Bland annat räddar jag alltid daggmaskar från trottoaren, om möjligheten finns (och ingen tittar). Jag undrar förresten varför man är snäll ibland, för jag, som icketroende, tror ju inte att snällhet ger mig pluspoäng i himlen. Undras förresten om troende är mer eller mindre "vardagssnälla" än icketroende, eller om det inte är nån skillnad.

Skägg och ålder

Mitt nuvarande skägg ser rätt kul ut, fast kanske mer åt sova under bro-lodis än elegant. Just nu är jag lite i valet och kvalet angående det. Ska jag raka bort det eller behålla det?

På plus-sidan har vi att jag får en och annan komplimang samt att det som sagt ser rätt kul ut. På minus-sidan har vi att det lätt blir ofräscht i samband med mat (för att inte tala om snytningar) och att jag därför måste vaska av det stup i kvarten, samt att det ibland i sovsituationer inte känns som att jag vilar huvudet mot en kudde, utan mot ett skägg. Nå, jag får se. Idag sitter det i alla fall säkert.

***

Min podcast har nu nåt upp till den ärevördiga åldern av 81 episoder. Medellivslängden för män i Sverige är 80,86 år, så på nåt vis känns det som att podden har passerat en viktig gräns. Å andra sidan är inte episoder samma sak som år. Jag har förresten börjat skriva ner små ideer till saker att prata om, såna jag har kommit på när jag har vandrat omkring. Hittills bara två ideer. Jag tänker att jag sparar dessa till den hundrade episoden. Den episoden, tänker jag mig, ska mer likna en "riktig" podcastning, snarare än de små dagboks-pratningarna jag gör nu.

***

Jag läser att "David Bowie har dykt upp på bild ... efter åtta år". Tydligen hade han en hjärtattack för åtta år sedan, och har sen dess hållit sig lite grand borta från rampljuset. Han är 65 år gammal nu och ser väl, antar jag, ut som 65-åringar i allmänhet brukar göra. Man tenderar att förändras över tid, vilket är rätt naturligt, fast alla fattar inte det. Exempelvis dök Kate Bush upp på (icke press)-bild härom året. Hon tog emot nåt slags pris.

Hon hade, likt Bowie, också varit lite grand borta från den värsta offentligheten ett tag, men nu dök hon upp. Lite glad och rund såg hon ut, verkligen inte "värre" än vad andra i hennes ålder (typ 55) brukar göra, men vissa "fans", det kunde man läsa på olika forum och så, ojade sig och förfasade sig över att hon ju inte alls såg ut som hon borde göra - nämligen som hon såg ut när hon var 18.

En sak kan man säga om åldrande, och det är att vissa attribut accentuerar ens ålder - lägger till år. Exempelvis har jag hört att skägg lägger på några år. Jag är 48, och vad mitt gråvita skägg lägger ovanpå det vill jag nog inte veta. En annan sak är kläderna. Tittar man på Bowie-bilden här ovan så ser man att han kör en slags stil som han själv antagligen tycker är rätt skön och tidlös, men som många nog uppfattar som "yngre". Jag tror att kontrasten mellan hans ansikte och den "ungdomliga" (om den nu är det - jag kan ha fel) klädseln gör att han framstår som äldre än vad han är. Hade han däremot klätt sig "gubbigare" hade han nog sett yngre ut.

Fast jag kan inte sånt där, utan gissar bara. Jeans, munkjacka och keps är by the way exakt vad jag oftast bär.

Amerikansk småstadsarkitektur

Jag ramlade över några bilder på amerikanskt småstadsfyrtiotal. Fina bilder. En av bilderna - vars undertext är "Main Street, Pie Town. Sept. 1940" - fångade mitt intresse. Den här.



Det jag tänker på är att husen ju ser ut som de gjorde i vilda västern - den där stilen där husen ser ut som hus oftast gör, men att deras front mot gatan är platt och alltså inte följer husets övriga kontur. Och att de dessutom brukar vara försedda med en veranda/terass med tak - också riktad mot gatan.

Den här stilen dog tydligen inte ut med västern-tiden, utan fanns kvar åtminstone in i 40-talet. Nå, det finns väl ofta inga skäl till att riva hus som funkar, men det ser ju faktiskt mer 1800-talsaktigt ut än nutida.

Kör amerikanarna fortfarande med den här typen av småstadsarkitektur? Ingen aning. Och fanns det någonsin några svenska exempel på den?

Livet

Finfin film. Fullskärm är nog bäst.

Hålla på för att få tiden att gå

Häromdan på jobbet satt jag och fann mig hållandes i en kastanj. Det händer stundom att jag plockar upp kastanjer från marken så här års, de är något att fingra på och bolla omkring med medans man går gatan fram. Det brukar sluta med att jag fotbollssparkar iväg dem, men denna som jag nu satt och höll i hade tydligen sluppit bli ivägsparkad.

Det blev att jag, medelst en slö sax, urholkade den. Bara för att, liksom. Och sen blev det att jag blötte upp lite hushållspapper som jag geggade ihop till en grötig massa. Denna massa fyllde jag den tomma kastanjen med. Bara för att, liksom.



Ja sen lät jag en helg gå. Under helgen hann jag med att träffa en kompis jag inte har träffat på åratal. Det blev ett par öl med henne. Och jag hann med att springa nån halvmil också. Jag har dragit ner mina milare till halvmilare. Och jag såg ett par filmer också, under helgen.

När jag kom tillbaks till jobbet fann jag kastanjen liggandes i en låda. Jag hade faktiskt glömt bort den. Pappersmassan var nu hård som sten. Så jag skalade bort kastanjeskalet - bara för att, liksom. Klumpen som blev hade vissa likheter med en hjärna.



Sen satt jag och pillade på hjärnan, tryckte och klämde på'n. Hade jag kunnat voodoo hade jag kunnat låtit någon sprattla. Eller kanske helt slockna, för jag råkade pilla bort rätt mycket av det översta lagret, och grejen blev därmed mindre hjärnlik.

Nå, projektet - det hade ju blivit ett projekt vid det här laget - fortlöpte i och med att jag började klottra på den. Det blev inte så snyggt - mest likt en kassler. Så jag tog fram mobilen och plåtade ...



... och lät plåtandet, och uppläggningen här i bloggen, bli projektets slutpunkt. Perfect time killer.

Piranha 3DD

Jag såg en film nyss. Piranha 3DD. Inget mästerverk, långt därifrån, men jag somnade åtminstone inte. Här är några animationer ur den.







Ja, det är "Hoffen" du ser. Han var med.

Ett par grejor från på sistone

Igår kopierade jag, mångfaldigade och skrev ut en liten klockrenhet signerad Stephen Fry. Till att ha en liten bunt i plånboken. Att plocka fram och dela ut vid behov. Jag tycker man stöter på en kränktobert minst en gång om dan. Fan, ibland är jag själv en sådan, och då kan lapparna funka som knäpp på egen näsa.



Igår såg jag ett märkligt träd. Eller märkligt och märkligt ... trät kanske var helt vanligt. Kan inget om träd. I vilket fall som helst så tyckte jag det såg knasigt ut. Det såg ut som om grenar låg tryckta mot stammen, och att barken liksom täckte dem. Som en alien i ett bröst inför snar utpoppning liksom.

Vi voro ganska ledsna hela dagen öfver denna olyckshändelsen

Årstafrun skrev en bra text idag (fast för tvåhundrafjorton år sedan). Hon berättade målande om en tour ner till träbyggningen - där hon har Påfogelungar och turkiska kycklingar - och hur hon fann den vackraste Kycklingen ligga mördad af råttor.

... med huvudet neddragit uti ett hål vid tröskeln och den vackra svartskinande kroppen innanföre.
 

 

Klart man inte ska ta bort statyerna

Miljöpartister motionerar i riksdagen: "Bort med de gamla kungastatyerna XII och Gustav II Adolf. Ut med statyer som signalerar krig, misär och ett skoningslöst förtryck, och in med såna som signalerar fred, tolerans, mångfald, frihet och solidaritet."

Vansinne!

Vansinne i samma liga som att rensa bibliotek på Tintin. Vansinne i samma liga som att utsätta städer för omotiverat rivningsraseri.

Det skulle kunna röra sig om känslan i att få vara den som rensar bort, och i och med det vara den som står som upphovsman för det nya. Känslan av att ha ett monument över sig själv. En slags helt mänsklig fason - en förståelig. Man kan ju hoppas att det rör sig om det.

Fast jag tror inte det. Jag tror det rör sig om en agenda. Man vill rensa bort det som har varit - göra folk helt historielösa. Man vill att alla ska gå omkring som tomma blad, väntandes på att fyllas nya finfina budskap. Sånt som rivarna och rensarna tycker är fräscht och gott.

De som vill riva gamla hus och ersätta dem med nya, vill rensa bort böcker och stoppa in nya och godkända istället, de som vill flytta iväg våra fina statyer och sätta dit fula kumbayavarianter - de tror antagligen att de är goda, men de är faktiskt onda.

Alternativt bara dumma i huvudet.

ab, ab, dn

Rostig i skogen

Jag var ute och gick i skog och mark idag. Nånstans inne bland träden såg jag nåt som inte verkade höra hemma. Dumpat skräp, tänkte jag. Förmodligen delarna av ett gammalt kylskåp, fick jag för mig. Jag halade fram mobilen och satte igång kameran, för jag tänkte plåta grejen. Jag var plåtasugen, men inte på träd och rötter och mossa - men ett gammalt trasigt kylskåp kunde funka.

Vid närmare inspektion såg jag att det inte var ett kylskåp. Jamen vad var det då?  Jag gick runt de sprida objekten och glodde en stund. Sedan såg jag vad det var, och ställde mig därpå frågan: Hur fan har en sån hamnat ute i skogen? Det var ju en vad som på engelska heter vending machine.





På svenska heter det varuautomat. Det var inte mycket kvar av den, mest rost. Den höll sakta men säkert på att återvända till naturen. Det är vad som med tiden brukar hända med saker man dumpar i naturen - de återvänder dit. De är redan där men återvänder ändå. Sakta sjunker de in, in i den grymma naturen. Eller nåt.

Jag drar mig till minnes en varuautomat som satt på en husknut i närheten av där jag bodde som nyhemifrånflyttad. Den satt ett par kvarter från min port. Den innehöll porrtidningar. Det här var runt 1985, men tidningarna den innehöll var magasin från 60-talet. Kanske Piff och såna. Egentligen kanske erotiska magasin är en bättre benämning än porrtidningar.

Vars den varuaoutomaten tog vägen vet jag inte, eller ens när den försvann. Kanske står den hemma hos nån samlare. Kanske hänger den på väggen på nåt hipstercafé och är retro-ironisk av bara fan. Kanske plåtade jag den i skogen idag.

Rodde över ett par flottar

Städdag ute vid brorsans stugförening. Jag hjälpte till lite; rodde ett par flottar över en sjö. Sen fick jag testa en Segway. Körde i ca 0 km/h - lyckades se rätt töntig ut.

Rymdsvamp

Jag spanade in en svamp idag på min lunchrast. Den stack ut ur en spricka i ett träd. Jag fick för mig att denna svamp var ganska lik Star Trek-rymdskeppet Enterprise, så jag tog fram mobilen och plåtade den.

Jävla typer

Tokar. Stollar. Dumbommar. Knäppskallar. Knasbollar. Fånar. Vettvillingar. Galenpannor. Galningar. Tokstollar. Dårfinkar. Imbeciller. Psykfall. Dårhushjon. Freaks. Knäppgökar. Idioter.



De flesta orden är för snälla.