Personligt

Vad har man egentligen för utbyte av att posta riktigt personliga saker i bloggen? Är det något slags rop på hjälp: "Så här är jag, acceptera mig" ? Eller är det helt enkelt en form av fåfänga? Har andra utbyte av det, eller är det bara terapi?



Jag har ju sista halvåret skrivit en hel del personliga saker. Saker som är både personliga o c h allmängiltiga, saker man kan känna igen sig i. Är man (jag) ute efter ett igenkännande: "Titta, jag är på det här viset, jag hoppas att du också är det, så att jag inte är ensam"?



Ja jag vet inte. Ibland är det skönt att skriva av sig bara antar jag. Men varför man postar det har jag ännu inte klurat ut. Ibland v i l l man helt enkelt vara personlig. Man vill uttrycka sig - oemotsagd, det kan vara skönt att vara oemotsagd ibland.



Jag vet egentligen inte vad jag vill uttrycka just nu. Jag kan väl kanske erkänna något. Inget farligt, var inte rädda, bara en sak om mig själv: Jag är känslig. Ja det lät ju fint; "Jag är en känslig kille", men det är inte känslig på det viset jag menar. Vad menar jag då? Ja det vete fan. Jag antar att jag menar att jag är väldigt lättstött, lättsårad, har lätt för att snöa in på saker; dåliga saker - inre hypokondriframkallande saker.



Jag lyckades inte erkänna något egentligen. Det lät mest som om jag fiskade efter beröm eller smicker. Jag kanske ä r en person som inte h a r något att erkänna - en öppen, tom person. I så fall är jag rätt ute; jag v i l l vara så. Jag vill vara som en öppen bok och tom i tankarna. Jag vill vara som en vandrande meditation, ett mantra på två ben. Ett mantra som säger: "jag är ett par ögon som ser men som inte processar det jag ser. Intrycken sköljer igenom mina pupiller och lämnar inget kvar.



Fan, jag lyckades åtminstone låta som en äkta dåre - alltid något.