Hur länge hade han stått här? En timme, två, längre? Det var inte mjölksyra han kände i benen, snarare var det en tilltagande domning från låren och upp över höfterna. Axlarna hade domnat bort för länge sedan, för repet som band ihop hans handleder bakom ryggen hade spänts så hårt att blodfödet till axlarna snördes av redan när de band honom. Men vad spelade det för roll egentligen, om han hade tappat känseln i hela kroppen? När han väl föll skulle han ändå aldrig känna något mera.
Han hoppades att han skulle ha modet att i sista stunden, just innan tröttheten tog överhanden, hoppa framåt och uppåt, det var hans enda chans som han såg på saken, att få nacken att brytas istället för att bli långsamt strypt. Men han konstaterade dystert att det modet nog aldrig skulle infinna sig, att han till slut helt enkelt skulle falla, och att snaran bara skulle dras åt.
Genom fönstret uppe i hörnet såg han att snön hade börjat falla. Han försökte föreställa sig hur det skulle kännas att gå därute, att snöpulsa, att springa i snön och göra en och annan snöboll. Att smaka på snön. Han kände ögonen tåras när han kom att tänka på att detta antagligen var hans sista dagdröm.
Den här bloggen är avslutad. I över 10 år höll den, men det blev rätt sporadiskt mot slutet. Jag bloggade länge, och man ändras som person med tiden, så eventuella åsikter jag har gett uttryck för kan vara inaktuella. Det KAN vara så att jag tycker tvärtom numera. Men jag låter det ligga. Det är lite kul med ett halvprivat tidsdokument.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar