Sin egen lilla sfär

Jag tänkte nyss på att man nog lever i sin egen lilla kultursfär för det mesta. Ta Momus t.ex, jag hade inte hört talas om Momus(mp3) förrän för ett år sedan, typ. Vi pratar musik nu och antagligen var det av JET (nu extremt mejkåvrad) jag fick höra om just denna musik, och senare var det Emma som fick mig att fastna.

Men vad är det som gör att Momus numera ingår i min lilla privata sfär? Varför fanns han inte där tidigare? Jag menar, nu snackar vi musik som sträcker sig tillbaks till tidigt 80-tal. Jag vet inte, antagligen beror det såklart på att jag inte har stött på någon som har fört "budskapet" till mig.

Jag däremot, jag brukar alltid pusha för vad jag gillar. Jag både hoppas och antar att jag har påverkat andra att gilla det jag gillar genom åren. När Momus startade var jag antagligen inne i efterdyningarna av en stor B-52´s-period och på väg in i Cramps. Givetvis fanns ju bl.a Queen och en hel del hårdrock med i kulisserna. Anders F och Kate Bush är stadiga gamla medlemmar i sfären.

Jag vet nog inte vad jag vill komma fram till i den här posten, vi kan avsluta den så här: att om jag dog nu, och någon ville göra sig en bild av vem jag var, då skulle antagligen en genomlyssning av ovanstående ge en bra bild på något vis. Det kunde vara ett komplement till en genomläsning av bloggen. Men jag tror att - på något vis - ens musiksmak ändå ger en sannare bild av en själv än bloggandet.