Ta sig själv på allvar

De flesta av oss, eller i värsta fall bara jag, har då och då i livet funnit oss stående och glott på oss själva - utifrån. Sett den löjliga figuren som jönsar sig, tror att han är nåt, spelar apa. Har, likt de som dör tillfälligt på ett operationsbord, svävat i krogtaket och tittat ner på den patetiske figuren. Både till fromma och förbannelse är den där upplevelsen, eller om det är en förmåga; att se oss själva utifrån lär oss ödmjukhet men lär oss också att bli hämmade, att inte våga.

Det finns en del människor som jag undrar om de verkligen har sett sig själva förutom i sin spegel. Det är Linda Skugge och Regina Lund. Båda verkar brinna/lida av en drift att uttrycka sig till varje pris. Jag undrar om de tar sig själva på allvar. Tänker de ibland: "Just nu är jag rätt patetisk, men jag skriver/sjunger ändå, för det är jag som uttrycker mig och det har jag rätt till"? Eller tänker de: "Jag är djup, jag har något viktigt att komma med. Det är konst det jag gör"? Om det är det sistnämnda tror jag inte att de har sett sig själva utifrån. Men om det är det första, så antar jag att de förtjänar nån slags respekt.

Eller förresten, vem är väl jag att bedömma vad de sysslar med? Jag är absolut ingen som har rätt att tycka. Eller är jag det? Är bloggandet bara en fjantigt hög svansföring eller vill jag något? När jag skriver, skriver utan att tänka, då glömmer jag bilden av mig själv utifrån. Tyvärr kommer känslan retroaktivt, efter ett litet tag går orden upp för mig: skrev jag det där? Jo, jag ser mig själv lite på avstånd, sittande där med viktig min.